I maj 2026 rengjorde och hängde journalisten Phan Thanh Dung, chef för Resistance Tradition Club of Liberation Radio, återigen upp ett porträtt av president Ho Chi Minh på en framträdande plats i sitt hus.
Han erinrade sig: År 1964 gick jag med i Centralkommitténs bas i Söder (R) för att delta i Liberation Radio, Rösten för den nationella befrielsefronten i Sydvietnam, när jag bara var 17 år gammal, som tekniker.
Den USA-stödda regimen insåg Liberation Radio Stations effektivitet och använde obevekligt alla moderna medel för att lokalisera stationen. De använde flygplan, artilleri och till och med infanteri och kommandosoldater i ett försök att förstöra den. Stationens personal övervann dock svårigheter vad gäller utrustning och teknologi, slog tillbaka och säkerställde oavbrutna radiosändningar.
Medan denne veteranjournalist erinrade sig händelserna för exakt 60 år sedan fortsatte han: På nyårsaftonen 1966, medan vi drack te och åt godis som våra överordnade delade ut, lyssnade vi på president Ho Chi Minhs nyårshälsning på radion: "Grattis till Nord för dess entusiastiska efterföljande/Grattis till Syd för dess heroiska nederlag över amerikanerna. Framåt! Den fullständiga segern kommer säkerligen att bli vår!" och vi fällde tårar.
Sedan, på nyårsafton 1967, framförde farbror Ho återigen sina nyårshälsningar på Liberation Radio, med innehåll som var mycket relevant för aktuella händelser: "Gott nytt år/Till alla landsmän över hela landet/Tävlar i produktion/Bättre mot fienden/Mot Amerika, räddar landet/Segern är säker!" I det ögonblicket kändes det som om farbror Ho stod alldeles bredvid mig, bredvid folket i södern.
Faktum är att USA våren 1967 satte in 35 000 infanteritrupper för att stärka omringningen av norra Tay Ninh , vilket blockerade våra truppers väg genom Kambodja och inledde den massiva Operation Junction City. Den dagen bar Mr. Dungs grupp på sex gerillajournalister två CKC-gevär och fyra K44-gevär som använde "tomma ammunition" för att driva fram pansarvärnsprojektiler (eftersom de saknade specialiserade B40-raketkastare).
Dungs grupp gömde sig vid bäcken och väntade på att den ledande stridsvagnen skulle ha avfyrat sitt kulsprutevapen för att bana väg. När den sjunde stridsvagnen anlände använde gruppen sina två K44-gevär för att öppna eld. Dung berättade: "Min kamrat satte ensam eld på och förstörde M113-stridsvagnen fullständigt, medan mina lagkamrater eliminerade soldaterna inuti. Jag blev en 'stridsvagnsjägarehjälte' vid 21 års ålder, så enkelt var det!"
Återigen på nyårsafton hörde journalisterna i Tây Ninh-skogen president Ho Chi Minhs nyårshälsningar sändas på sina egna radiovågor. Herr Dung blev djupt rörd när han reciterade presidentens ord: "Denna vår är mycket bättre än tidigare vårar / Nyheten om seger sprids över hela landet / Nord och Syd tävlar i kampen mot de amerikanska inkräktarna / Framåt! Den fullständiga segern kommer säkerligen att bli vår!"
Och han berättade om Kha Luong Ngai, "flygplansförstörarens hjälte", som kämpade samtidigt som han arbetade som radiopratare och redaktör. Vid den tiden, efter att bombningarna hade banat väg, började helikoptrar transportera trupper för landstigning. Journalisten Kha Luong Ngai, gömd i en skyttegrav, sköt rakt uppåt och förstörde en helikopter.
Och så har vi Le Van Dang, "Flygplansdödarhjälten", en tekniker i strålningsrummet, som utstod dussintals artilleribarder och väntade på att flygplan skulle komma inom siktet innan han tryckte av. Han dog nästan omedelbart efteråt, i så ung ålder.
Precis som i "Heroic Fighter Against the Americans" utkämpade Huynh Van Tuc, en soldat som försvarade radiostationen, närstrid och eliminerade ensam dussintals amerikanska soldater dubbelt så stora som han med sitt CKC-gevär. Han dog innan han ens upplevde sin första kyss!
Herr Dung erinrade sig president Ho Chi Minhs senaste nyårshälsning på Liberation Radio: ”Förra året gav ärorika segrar/I år kommer frontlinjerna säkerligen att uppnå ännu större segrar/För självständighet, för frihet/Kämpa för att driva ut amerikanerna, kämpa för att störta marionettregimen/Framåt! Soldater och landsmän/Nord och Syd återförenade, vilken vår kan vara mer glädjefylld!” och fortsatte: I linje med farbror Hos ord kämpade kadrerna och soldaterna i Södern bättre och bättre och blev mer och mer skickliga i journalistik. Vår station är alltid stolt över den ärorika traditionen med vår revolutionära tidning, som från starten aldrig har vilat ett ögonblick i att uppfylla sitt uppdrag att informera, sprida och mobilisera folket att strida och direkt delta i strid.
Men stationen har också 25 martyrer, vars namn är odödliga och inskrivna i R. Varje år återvänder vi till Lo Go-Xa Mat nationalpark (Tan Bien kommun, Tay Ninh-provinsen) för att offra rökelse vid befrielseradiostationens minnesmonument. Vi har också haft kontakt med familjerna till 23 av 25 martyrer, och vi håller fortfarande regelbundet kontakt för att offra rökelse och be för dem!
Enligt Mr. Dungs minnen avbröts inte en enda sändning, trots att han aldrig fick några royalties för sitt arbete under dessa 13 år (1962-1975), trots slagfältets våldsamma och fragmenterade natur. Framgångarna i strid, såren och uppoffringarna, strävandena efter fred i varje by och varje person i södern under det antiamerikanska kriget för nationell befrielse saknades aldrig i Liberation Radio Stations radiovågor.
Och sedan tystnade Tay Ninhs skog den dagen. Inte en enda fågel sjöng, inte ens praslandet av löv eller den fuktiga lukten av multnande lövverk upphörde. Från Centralarméns enkla hydda med halmtak, genom radiovågorna, ljöd den kvävda rösten från speakern från Befrielseradiostationen, som tillkännagav farbror Hos, den älskade presidenten Ho Chi Minhs , bortgång.
Herr Dung beskrev det så här: ”Hela Tay Ninh-skogen var omsluten av en djup sorg. Alla radiooperatörer stod tysta, utan ett ord, alla vända mot radion som om de ville bevara varenda ord. Några tog av sig sina flacka hattar, böjde huvudet länge och vände sig sedan bort för att torka bort tårar. Här och där i varje läger restes enkla altare med en bild av farbror Ho som leende; vissa enheter plockade till och med några klasar vildblommor att offra. En efter en tände folk rökelse och såg den tunna rökstrimman stiga högre och högre.”
Vi steg fram en efter en, stod högtidligt och böjde våra huvuden i åminnelse. Det hördes inga högljudda rop, bara en djup, kvävd tystnad. Skogsvindens prasslande lät som ett farväl till nationens fader. Tay Ninhs skogar tystnade; hela regionen, folket i Södern, och Tay Ninh självt delade Söderns folks smärta och sörjde djupt Hans bortgång!
Källa: https://nhandan.vn/tu-rung-tay-ninh-nghe-bac-ho-chuc-tet-post962961.html
Kommentar (0)