Doften av hemlandet

En ung person skickade mig ett kort meddelande: "Jag saknar verkligen lukten av hemmet här, lärare!"

Ja. Vi har alla ett hemland att vårda och minnas. Familj, släktingar, vänner, kärlek... allt kommer från våra hemorter och sprider sig i alla riktningar. Och i minnena hos dem som har lämnat sitt hemland är det också en plats med unika, bekanta och värdefulla dofter i sina hjärtan.

Det är den väldoftande doften av lagerblommor som fyller gårdshörnet. Det är den fallna betelnötsskal som avslöjar en klase av fina, väldoftande gula blommor. Det är de där sommareftermiddagarna, byvägen sluttar av klasar av jasminblommor, deras söta doft gör ens steg mer vemodiga.

Det är lukten av kor som vaggar längs landsvägarna, med hängande svansar, klättrar uppför sluttningarna i bergstrakten... En tunn, liten mamma följer efter med en piska för att hålla dem i led. Det är lukten av gamla korrugerade plåttak inbäddade bakom träd och smala stigar, där en vindpust piskar upp moln av rött damm. Dammet från detta land klamrar sig hårt fast vid löven och gräset...

Stigen, som för några månader sedan var en eukalyptusskog, är nu täckt av purpurgröna sötpotatisar. Regnperioden har inte kommit än, så det gröna är frodigt och livfullt. Vi cirklar runt, runt. Stigen sträcker ut sig i en enkel, lugn grön färg. En svag doft av sötpotatisblad, upptagna av förbipasserande kor, svävar genom luften. Doften väcker minnen från dagar tillbringade med att sköta bufflar. Sötpotatisfälten har skördats, med bara några få klumpar fylliga, rödrosa groddar som då och då kommer upp ur marken. Det här är de överblivna bitarna av sötpotatisknölar. Med hjälp av en pinne gräver vi upp dem, tvättar dem rena, gräver ett litet hål vid foten av sluttningen, torkar dem med en brun skjorta och tuggar dem råa. Stärkelsen har förvandlats till socker, vilket gör dem söta och uppfriskande. Och ändå fick ingen av oss magont. Den lätt stickande lukten av sötpotatisblad blandades med doften av gräs och växter som fyllde luften; jag tänkte plötsligt på det som en doft av enkelhet. Som den osminkade, osminkade doften av en älskare från detta land. Hennes blick var fäst vid den avlägsna horisonten, på sjöns djupt purpurfärgade nyanser; på det frodiga trädtaket av gamla träd, så tätt att inte ens den hetaste sommarsolen kunde tränga igenom det. En svag doft av fuktiga, ruttnande löv och någon sorts väldoftande blomma svävade genom luften. Det fanns också lukten av nedtrampad vass från förbipasserande boskap, aromen av mogen jackfrukt och prasslande gyllene risfält vid bäcken.

Dofterna av växter, blommor och frukter omger oss, från trädgården till gatan, och följer barn på väg till skolan, vuxna till åkrarna, eller till kontor och arbetsplatser. Till och med grindarna till dessa kontor bär fortfarande den söta doften av kaprifol eller gammaldags rosor som växer i hörnet av gården. Och så finns det doften av filterbryggt kaffe. I det skimrande gyllene solljuset tar vi ett djupt andetag av den väldoftande doften av vårt hemland, och känner oss mer pigga och redo att börja arbetsdagen med entusiasm och energi. I hörnet av grannens trädgård står ett persikoträd – planterat efter Tet det året. Jag är inte helt säker, med vetskapen om att den här regionen har mer solsken, medan persikoblommor sägs bli ännu mer livfulla i kallt väder. Det härstammar från ett persikoträd i ett hörn av en trädgård i nordöstra USA, en region med hårda vintrar. En dag förflyttades en geologisk ingenjör till ett annat område, precis när den blommade. Blomman, från ett träd med en mindre robust stam, öppnade bara sina fina, ljusrosa kronblad till hälften. Mitt i en trädgård med stolta, karmosinröda rosor och väldoftande lila orkidéer, liknade dess ömtåligt rosa blommor, som vajade i vinden, ett charmigt, förvirrat uttryck. Tiden flög förbi. Detta nordliga persikoträd hade vant sig vid de fyra månader långa torra årstiderna såväl som de obevekliga regnen i bergsregionen. Det blommade fridfullt bland de bländande, stolta gula plommonblommorna. Det fortsatte att lugnt uthärda årstiderna och vädermönstren i detta nya land och samlade tålmodigt de små resurserna från jorden för att överleva i trädgården.

Ändå, i morse, när solljuset mjukt svepte över den rymliga gården och nuddade trädgården där den stod, tycktes vinden tveka ett ögonblick innan den blev mycket lättare. Var det kanske för att kronbladens rosa hade bleknat och bladen, en gång så livfulla, nu var mörkare gröna? Och varje gång brisen blåste, darrade dess fina kronblad lätt. En mycket svag doft spred sig genom luften medan honungsbina flitigt smuttade på nektar från blommorna. När jag tittade på denna scen påmindes jag om de livfulla persikoblommorna i min mors hemland, Lang Sons persikoblommor och Nhat Tans persikoblommor, lika rosenröda som en ung flickas kinder när hon möter sin älskades kärleksfulla blick.

Oavsett hur långt jag går, kommer mitt hjärta alltid att vårda bilden av mitt hemland med dess oförglömliga dofter...

BICH THIEM

Källa: https://baokhanhhoa.vn/van-hoa/sang-tac/202409/huong-xu-so-50f3046/