Betelnöt är en symbol för vietnamesisk moral.

Betelblad och arekanötter säljs på landsbygdsmarknader. Foto: PHUONG THAO

"Lĩnh Nam Chích Quái" är ett av de tidigaste verken inom vietnamesisk folklitteratur, skrivet med kinesiska tecken i prosa, och är ett sällsynt bevarat verk från Lý- och Trần-dynastierna. En av de forntida vietnamesiska folksagorna i "Lĩnh Nam Chích Quái" är berättelsen om betelnötsträdet (Tân Lang truyện).

Moraliska principer som förts vidare genom generationer.

Det kanske inte finns någon anledning att sammanfatta innehållet; jag tror att alla minns och kan återge det perfekt. Under kung Hung Vuongs tid, som grundade nationen, fanns det två bröder, Tan och Lang, som såg exakt likadana ut...

Hur kunde utomstående se skillnaden? På vilka sätt? Denna detalj får oss att ännu mer uppskatta betydelsen av en familjemåltid. ”En dag bjöd en ung flicka in två bröder till sig på en måltid: Flickan serverade gröt och ett par ätpinnar och bad dem att äta så att hon kunde observera dem. När flickan såg att den yngre brodern lät den äldre brodern äta först, avslöjade hon sanningen för sina föräldrar och bad om att få gifta sig med den äldre brodern.”

Denna lilla detalj återspeglar de forntida vietnamesiska folkets seder och traditioner. Den visar att familjemedlemmarna vid måltiderna alltid väntade på att de äldre skulle ta upp sina ätpinnar innan de vågade göra efter.

Anledningen till att nämna detta igen är att visa att berättelsen om betelnötsträdet har sitt ursprung i det forntida Vietnam, inte något som påhittades senare. Så varför har betelnöt varit en tradition så länge, närvarande vid viktiga tillfällen? Enligt "Lĩnh Nam Chích Quái" förvandlades den yngre brodern efter döden till "ett träd som växte vid bäckens mynning", den äldre brodern till "en stenhäll lindad runt trädets rötter" och hustrun till "en vinranka lindad runt stenhällen, vars blad hade en doftande, kryddig smak".

Alla tre är helt klart ett. Om vi ​​går lite längre, kan denna detalj vara en "förutsägelse om framtiden för de tre regionerna Nord-, Central- och Sydvietnam"? Det vill säga, trots att de är tre regioner, är de en enhet som ingen och ingenting kan dela eller separera.

Med denna tanke i åtanke känner vi oss ännu mer hjärtevärmande och uppskattar traditionen att tugga betelnötter ännu mer. Detta är inte bara ett nytt fenomen, utan även under kung Hungs tid: "Vid den tiden tände de som gick förbi rökelse och bugade sig i vördnad och prisade det harmoniska brödraskapet och det trogna äktenskapliga förhållandet mellan dem."

"Betelquiden är början på ett samtal."

Betelbladet – en välbekant bild som har kommit in i litteraturen. Till exempel beskrev författaren To Nguyet Dinh, från södern, hur fru Phan tuggar betel efter att ha bett till Buddha: ”Fru Phan satte sig ner i fåtöljen, öppnade sitt paraply, tog ett gult betelblad, smorde det med lime och stoppade det i munnen, medan hon tuggade högljutt. Sedan tog hon en bit färsk arekanöt som hennes hembiträde hade förberett, en bit pappersomslag och stoppade den i munnen för att också tugga på den…”

Att offra betelnötter är en särskiljande kulturell tradition för de etniska minoriteterna i höglandet i Nam Tra My, vilket visar respekt och gästfrihet. Foto: HO QUAN

När vi väl identifierar det från vardagen och därmed bevisar att den vietnamesiska kulturen är en enhetlig helhet, likartad i mångfald, så är tuggning av betelnötter inte exklusivt för någon viss region.

När jag var barn såg jag alltid betelnötsbehållare i hus vid förfädernas minneshögtider, festivaler och Tet (månsnyåret). Män tuggade betelnötter, och kvinnor tuggade det också. De tuggade betelnötter medan de pratade glatt, och när de behövde spotta placerades en spottkopp under plattformen, sängen eller soffan de satt på – helt klart precis som Mrs. Phan.

Så, låt mig förklara lite mer, utifrån ovanstående avsnitt, för att se att sättet människor tuggar betel i södern liknar det i Quang Nam. När fru Phan "öppnar paraplyet" syftar "paraplyet" här på betellådan, en behållare för betel, som också kan förvaras i en betelbehållare. Det är därför det finns folkversen: "Män är ytliga som en brunn / Kvinnor är djupa som en betelbehållare." "Thoi" betyder "djupt djupgående".

"Vi talar ofta om djupa brunnar" - förklarar den vietnamesiska ordboken (1931); medan "coi" är motsatsen, vilket betyder ytligt och trångt. Detta är ett motsägelsefullt, ironiskt sätt att uttrycka sig, som: "Lika ärliga som en buffelförare / Älskar varandra som en svärdotter och svärmor." Det är det vietnamesiska språket, hur konstigt det är att uttrycka "det verkar på ett sätt men det är det inte!"

När Mrs. Phan tog "en bit betelnötsbark och stoppade den i munnen för att tugga på den." Denna bark kom från chayträdet, som hade krossats till fina trådar, vilket ökade smaken och gjorde det ännu godare, eftersom: "Att tugga betelnöt med chaybark / Även om limen är smaklös, kommer den fortfarande att göra din mun kryddig" (folkvers)...

När vi väl förstår berättelsen om "harmoniskt broderskap och trofast äktenskaplig kärlek" förstår vi verkligen varför betelnötter och blad alltid finns närvarande i offergåvor till förfäder, vid bröllop, förlovningar och minnesgudstjänster. Av detta ser vi att det vietnamesiska folket inte kan "förlora sina rötter" om de bevarar de vackra seder och traditioner som förts vidare genom generationer.

Legenden om betel och arekanötter går tillbaka till kung Hungs tid och sträcker sig över fyra tusen år, genom krig, oroligheter och utländska invasioner... ändå består principerna om äktenskaplig trohet och släktskap. Dessa vietnamesiska värderingar lever vidare genom tiderna. De kommer aldrig att gå förlorade. Som forskaren Vu Quynh sa: "Deras koppling till moraliska principer och kulturella framsteg är enorm."

Källa: https://baoquangnam.vn/trau-cau-dao-ly-cua-nguoi-viet-3148250.html