 |
| Aktiviteterna på Soọng cô-klubbarna äger vanligtvis rum i en varm atmosfär och är rika på den kulturella identiteten hos den etniska gruppen Sán Dìu. |
Det melodiösa ljudet av Soọng cô
I San Diu-folkets kulturliv anses Soong Co vara "själens röst", som stiger från bergssluttningarna, bäckarna, husen och till och med de livliga byfestivalerna. Detta är en kärlekssång med ett kallelse-och-svar, där texten är som en enkel men djup bekännelse, som berättar historier om liv, kärlek och lojalitet... med en resonant, melodisk, mjuk och varm röst.
I kommunen Thanh Cong, hem för en stor befolkning av den etniska gruppen San Diu, återupplivas gradvis folksången Soong Co. Lokalbefolkningen berättar att förr i tiden, under arbetsdagar ute på fälten eller byfestivaler, samlades ungdomar från olika byar i grupper för att sjunga sånger med rop och svar.
Och så ekade sången från en by till en annan och skapade en livfull men charmig kulturell atmosfär. Men med tiden, allt eftersom livets förändringar svepte bort många gamla värderingar, försvann Soọng cô-sången gradvis. Ibland hördes inte en enda ton i hela byn; melodin tycktes bara finnas kvar i de äldres ensamma minnen.
Återupplivandet av Soọng cô i Thành Công började 2017, en betydande milstolpe. Sedan dess har fyra Soọng cô-klubbar etablerats i fyra Sán Dìu-byar (av totalt åtta byar i kommunen). Etableringen av dessa klubbar har återställt den gamla melodin och återuppväckt kulturell stolthet i samhället.
Varje vers sammanställdes, handskrivs, lärdes ut och sjöngs under varje sammankomst. Soọng cô var inte längre ett fragmenterat minne, utan blev en organiserad kulturell aktivitet, med vårdnadshavare och efterträdare.
I dessa strävanden agerar äldre hantverkare som "lågans bevarare". De fungerar som en bro mellan det förflutna och nuet, mellan minne och liv. En av dem är Mr. Le Quy Tu, 82 år gammal, medlem i Soong Co Ao Sen-klubben. Han har kunnat sjunga sedan han var 13 år, då han följde sina äldre syskon och vänner för att sjunga sånger med samtalstexter från en by till en annan.
På den tiden lärde han sig genom att lyssna, sjunga med och gradvis memorera varje rad. Bara tre år senare kunde han sjunga huvudrollen i truppen. Sedan tog han värvning i armén vid 18 års ålder; när han återvände till sin hemstad vid 28 års ålder hade Soọng cô-sången i hans region blivit mycket mer ovanlig. Färre och färre människor visste hur man sjöng, och många melodier framfördes inte längre.
När klubben grundades 2017 var han en av de första som ansökte om att bli medlem. Även i åttioårsåldern deltar han fortfarande regelbundet och engagerar sig entusiastiskt i varje träningspass. Hans flit och entusiasm gör mötena mer livliga; han är också en av klubbens mest aktiva medlemmar.
Herr Tư funderade: ”Den här sången har fostrat mig sedan jag var barn. Nu, vilka verser jag än minns, kommer jag att lära dem till mina barn och barnbarn.”
I fotspåren av dem som höll lågan vid liv följer Ms. Lam Thi Lang, född 1955, för närvarande chef för Soọng cô-klubben i Van Phu-byn. Sedan 18 års ålder har hon varit fascinerad av Soọng cô-sånger och rest med vänner från by till by för att sjunga i call-and-response-stil. För hennes generation handlade sång också om att hitta vänner och nära och kära; många par fann kärleken under dessa kvällar av sång bland berg och skogar.
Innan klubben grundades blev hon och några grannar då och då inbjudna att uppträda i angränsande provinser, men på grund av brist på regelbunden övning var hennes recitation av melodierna inkonsekvent. När kommunen återupplivade Soọng cô den 1 juni 2017 gick hon omedelbart med, och 2022 anförtroddes hon ordförandeposten.
Hennes klubb har för närvarande 36 medlemmar, varav endast tre är män, de flesta är över 60 år gamla, och många är nästan 80. Varje månad, den 15:e, håller klubben sitt ordinarie möte.
Fru Lam Thi Lang berättade: "Var och en av oss för en anteckningsbok. Det är klubbmedlemmarnas 'bok', fylld med sånger som våra äldste brukade recitera, som vi sedan transkriberade för hand. När vi grundade klubben frågade vi varje äldste om de kom ihåg några av sångerna så att vi kunde spela in dem alla, och sedan sammanställde vi dem i en bok. Den boken har skickats runt, och alla förvarar den noggrant."
Bevarandet av Soọng cô i Thành Công är inte begränsat till byns kulturhus eller klubbsammankomster, utan smälter också in i det dagliga livet, särskilt på de frodiga gröna teplantagerna.
San Diu-folket sjunger Soọng cô när de planterar och skördar te, när de bjuder in varandra för att erbjuda te, eller under fridfulla uppvaktningskvällar. Deras sång blandas med det mjuka praslandet av teblad i vinden, vilket skapar en livlig, lugnande rytm som djupt genomsyrar deras liv. För dem är Soọng cô inte bara en sång, utan också ett sätt att bevara sin anda och kultur mitt i den välbekanta aromen av te, ett sätt att "främja doften av deras hemlands te".
Bland de gamla sånger som har bevarats finns många texter om te, växten som har blivit Thai Nguyens varumärke:
"Om teplantorna växer bra kommer de att producera många knoppar / och vi kan skörda teet för att erbjuda gäster på avstånd."
bra
"Thai Nguyen säljer te i tio riktningar / Jag tar med mig det läckra teet till marknaden / Jag behåller det väldoftande teet för att servera min älskade."
Dessa sånger är både enkla och fulla av tillgivenhet. Det är så San Diu-folket uttrycker sina känslor genom arbete och produkter från sitt hemland, så att varje sång berättar en historia om människor, te och land med stolthet.
Därför är Soọng Cô i Thành Công inte bara en långvarig traditionell identitet; det är ett kollektivt minne, livets fläkt, samhällets röst djupt förknippad med teplantagerna. Tack vare ansträngningarna sedan 2017 och de äldre hantverkarnas uthålliga anda har de gamla melodierna fått förnyat liv på de gröna sluttningarna och fortsätter att genljuda mitt i den fridfulla teodlingsregionen.
Ansträngningar och bekymmer
Om Soọng cô-folksångerna är den milda ström som ger näring åt Sán Dìu-folkets andliga liv, då behövs hela samhällets samarbete för att säkerställa att strömmen inte sinar.
I Thanh Cong kommun bevaras Soong Co inte genom storslagna slagord, utan genom att återinföra denna musikaliska stil i det dagliga livet, från byaktiviteter till de allmänna kulturella aktiviteterna i området.
Under årens lopp har kultur-, sport- och turismaktiviteter alltid varit en prioritet för lokala partikommittéer och myndigheter, integrerade i utvecklingsprogram. Med tiden har Soọng cô-klubbarna gradvis blivit en hörnsten, vilket ger den etniska gruppen Sán Dìus sång en mer hållbar plats i kulturen.
Från grannskapsmöten och föreningsverksamhet till lokala sändningssystem och välbekanta Zalo-grupper i byarna sprids berättelsen om Soọng cô som en påminnelse om att bevara traditionella identiteter som riskerar att glömmas bort.
 |
| Den melodiska Soọng cô-sången smälter harmoniskt in i tekullarnas vidsträckta vidsträckta områden. |
De fyra Soọng cô-klubbarna i byarna Ao Sen, Vạn Phú, Nhội och Hạ Đạt är därför som små, pyrande "lågor" som håller värmen från Sán Dìu-kulturen vid liv. Samhällsorganisationerna samarbetar för att främja och uppmuntra medlemmar och människor att delta i aktiviteter, bidrar med medel och ansträngningar för att upprätthålla sin verksamhet.
Tack vare detta har Soọng cô-sången inte bara återvänt till klubblokalerna, utan har också spridit sig till festivaler, utbyten och samhällssammankomster, där äldre, kvinnor, medelålders och unga människor förenas i samma kulturella aktivitetskrets.
För närvarande har de fyra Soọng cô-klubbarna i Thành Công över 100 medlemmar, i åldern runt 40 år och äldre. Varje månad träffas medlemmarna den 1:a, 15:e och 16:e i månmånaden, och på helgkvällar i byns kulturcenter. Dessa sammankomster, förutom att repetera melodierna, ger också Sán Dìu-folket tillfälle att prata, dela känslor och påminna varandra om språket, sederna och livsstilen som har fostrat samhället i generationer.
Förutom interna aktiviteter deltar Soọng cô Thành Công-klubbarna aktivt i utbyten med andra orter. Lagen har deltagit i Soọng cô-sångtävlingen i 6 provinser, organiserad av Quang Ninh , och har även utbytt idéer med klubbar i många andra provinser…
Varje år välkomnar orten mer än 15 delegationer från andra områden som kommer för att besöka och lära sig. På teplantagerna eller i byns kulturcenter sjungs de traditionella uppvaktningssångerna igen, vilket gör att Soọng cô blir ännu mer hörd, synlig och ihågkommen.
Att bevara traditionella folkmelodier är dock inte utan utmaningar. De flesta medlemmarna är över 60 år gamla, många nästan 80, och deras hälsa är begränsad, vilket gör regelbunden verksamhet svår. Klubbarna saknar också tillräckliga driftsmedel; utrustning som förstärkare, högtalare, mikrofoner, traditionella dräkter, belysning och förvaringsskåp är fortfarande en bristvara.
Mot bakgrund av denna situation har de lokala myndigheterna föreslagit att högre myndighetsnivåer ska ge stöd för att upprätthålla och utöka verksamheten, organisera utbildning för att förbättra ledarskapsförmågan och underlätta mer frekventa utbyten med andra enheter.
Men det som oroar många mest är frågan om succession. Verkligheten är att de flesta som kan sjunga Soọng cô är äldre, medan antalet unga som deltar är litet. Om undervisningen inte förs vidare i tid är risken att traditionen går förlorad igen fullt möjlig.
Därför påminner hantverkarna ofta varandra vid varje sammankomst: sjung först och främst för era barn och barnbarn hemma, påminn dem om att bevara språket, melodierna och hur San Diu-folket uttrycker sin tillgivenhet genom Soọng cô.
Nguyen Van Duong, vice ordförande för folkkommittén i Thanh Cong kommun, delade sin långsiktiga vision och uttryckte sin förhoppning om att området från och med nu och fram till 2030 kommer att sträva efter att utveckla semesterorter baserade på dess mångsidiga naturlandskap.
I denna "bild" av tekullar och sjöar kommer Soọng cô att vara en tydlig kulturell höjdpunkt. Förhoppningsvis kommer den livfulla sången snart att genljuda bland tekullarna, sjungen av lokalbefolkningen själva i deras dagliga liv idag.
Sent på eftermiddagen på Thanh Cong-teplantagerna bär en bris från fjärran med sig den uppfriskande doften av unga blad. Under teträden svävar mjuka melodier, som ekar de mjuka tonerna av Soọng cô-folksånger, långsamma och innerliga, likt rytmen hos teplantorna som växer dag för dag. Någonstans nynnar lekande barn mjukt med till några babblande repliker.
Denna enkla, älskvärda scen är en symbol för kontinuitet. Den representerar tron att Soọng Côs melodier, trots föränderliga tider, kommer att fortsätta att genljuda över de gröna kullarna. Liksom den ivriga doften av te som bärs av vinden, kommer dessa melodier att fortsätta att bevara Sán Dìu-folkets själ och ge Thành Công skönhet och vitalitet idag och i framtiden.
Källa: https://baothainguyen.vn/van-hoa/202602/giu-hon-soong-co-tren-nhung-nuong-che-9c353bb/
