Hästar i vietnamesisk poesi

(NB&CL) Bilden av hästen är ganska bekant för det vietnamesiska folket. Med sitt starka, majestätiska och eleganta utseende har hästen inte bara blivit ett motiv för många skulptörer och målare att skapa statyer och målningar, utan den förekommer också i poesi och i människors världsbild.

I folkvisor förknippas bilden av hästen med romantisk kärlek, vilket representerar trohet, orubblig hängivenhet och tillit: "Hästen springer långt bort och försvinner ur sikte / Den jag älskar kommer att återvända även efter hundra år om de förblir trofasta."

Det representerar också den ensamma väntan och den hjärtskärande separationen: " Lämna din häst och vagn här / Så att jag kan väva siden för de dagar du är borta."

Hästen blir nu en symbol för avsked, för längtan och förväntan. Hästen bär personen långt bort, medan den kvarlämnade anförtror sin tysta kärlek till hästens hovar. I den miljön är kärleken inte högljudd utan bestående och trofast, precis som hästens natur.

Dessutom använder folksagor bilden av hästen för att metaforiskt förebrå de nära och fjärran när kärleken inte uppfylls : "Om du är långt borta, låna min häst att gå/Så länge hästen bär dig spelar avståndet ingen roll/Jag önskar att vara nära men kan inte/Vem orsakade denna separation mellan Vietnam och Qin?"

Eller, "Fem vita hästar korsar floden / Fem kaklade hus, lampor både inuti och ut / Vems lampa är det som aldrig slocknar för att den älskar någon? / Jag älskar dig, och mina tårar faller."

I medeltida litteratur förknippades hästen med manlig ambition och höga ideal. Bilden av en häst som galopperar över landets vidsträckta vidder avbildas ofta, med strävan att ägna sitt liv åt landet. Författaren till "Chinh Phu Ngam" (Krigarhustruns klagosång) skrev en gång verser som uttryckte en ung mans patriotiska strävanden: "En mans ambition sträcker sig över tusen mil till häst / Han kan flytta berget Thai Son lika lätt som en fjäder."

En hästskinn lindad runt ett lik – en tragisk bild som visar att hästen inte bara är ett transportmedel, utan en symbol för ädelt offer. Till häst bar den unge mannen i tider av oro både sitt liv och sina ideal för nationen.

Nguyen Dus *Truyen Kieu* – ett mästerverk inom vietnamesisk litteratur – nämner upprepade gånger bilden av hästen för att uttrycka känslorna vid avskedet: "Den ene stiger upp på hästen, den andre säger farväl / Höstlönnskogen har färgat gränslandet."

Till gränsen till ensamhet och sorg: "Rummet är fullständigt tyst / Hästvagnens spår är nu svagt täckta av grön mossa."

I sin mästerverksdikt "Att minnas Thang Long-citadellens förflutna" kunde fru Huyen Thanh Quan inte dölja sin sorg över att se en svunnen tids välstånd tyna bort: "Spåren av vagnar och hästar, höstgräsens själar / Slottets gamla grundvalar, den nedgående solens skuggor."

I modern litteratur skrev poeten Chế Lan Viên en gång hjärtskärande rader i sin dikt "Brev under översvämningssäsongen": "Kommer ihåg att vänta på nyheter hemifrån / Nu får jag ett brev suddigt av bäckens vatten / Jag vågar inte vara arg på översvämningen / Jag tycker synd om den stackars hästen som lider på den långa resan."

Att hålla brevet hemifrån i mina händer fyllde mig med överväldigande glädje, men innan jag hann läsa det suddades orden ut av det stigande flodvattnet. Jag tyckte synd om hästen som var tvungen att utstå sådana svårigheter och fara för att uppfylla sin plikt att "leverera brevet".

Källa: https://congluan.vn/ngua-trong-tho-ca-viet-nam-10329521.html