Tysta månbelysta årstider

Den heroiska vietnamesiska modern Ngo Thi Nhuong fyller 95 år i år. Hennes syn har försämrats avsevärt och hon behöver en käpp för att gå. Hennes enkla hus i Phu Thong-kommunen blir livligt under sommarmånaderna med barnens närvaro. När vi anlände satt moder Nhuong tyst på verandan, som om hon tänkte på något långt förflutet.

Många måncykler har gått, men ändå tittar fru Ngo Thi Nhuong fortfarande upp på sin sons porträtt och viskar hans namn varje dag.

Moder Nhuong kom ursprungligen från Hung Yen-provinsen. Hon hade sju barn, fyra söner och tre döttrar. I början av 1960-talet, efter partiets uppmaning, flyttade hon och hennes man till Phu Thong-kommunen för att utveckla en ny ekonomisk zon.

När motståndskriget mot USA för nationell befrielse var som mest intensivt, och barnen hade vuxit upp, tog mina tre söner värvning i armén.

Efter en lång tystnad blev fru Nhuongs röst avlägsen när hon mindes de gamla dagarna: ”Alla mina tre söner gick med i armén, de var alla väldigt unga. På den tiden var vi väldigt fattiga; när de tog värvning hade de ingenting annat än sina uniformer. Var och en av dem vinkade och log när de gick, trots att jag upprepade gånger sa åt dem att vara försiktiga och återvända hem segrande. Men bara en av dem kom ihåg…”

Bredvid henne fortsatte herr Tran Van Lan, fru Nhuongs yngste son: "Min äldste farbror, Tran Van Dung, föddes 1970, när han bara var 19 år gammal. Jag minns att farbror Dung kom hem på besök två gånger och till och med skrev brev. Min mor var analfabet, men varje gång hon fick ett brev blev hon väldigt glad och sa att det betydde att han fortfarande var frisk. Men en eftermiddag i april 1974 fick min familj nyheten att farbror Dung hade dött på slagfältet i södern. Vi brast alla i gråt, bara min mor förblev tyst."

År 1979, fem år efter att ha tagit farväl av sin äldste son, undertryckte fru Nhuong sorgen inför att se sin tredje son, Tran Van Nhuong, gå i armén. Men bara ett år senare, år 1980, höll hon återigen ett dödsbudskap i handen.

Herr Nhuong offrade sitt liv under sin internationella tjänstgöring i Kambodja. Även om hon inte kunde läsa orden på pappret kändes det som om hennes hjärta hade slutat slå. Herr Lan fick ett kväljningssvårigt hjärta: "Den gången satt min mamma vid elden hela natten. Hon grät inte; det verkade som om tårarna hade runnit tillbaka in i hennes hjärta."

Måltiden som anordnades av den lokala ungdomen var en källa till uppmuntran för den heroiska vietnamesiska modern Ngo Thi Nhuong.

Efter att ha sagt adjö till sina söner två gånger och fått dödsbud kämpade fru Nhuong för att uppfostra sina återstående barn till vuxen ålder. Hon gömde sin sorg djupt i sitt hjärta och nämnde sällan sina två avlidna söner. För henne var de helt enkelt någonstans långt borta, oförmögna att återvända till middagen.

Sedan hon fick dödsbeskeden för sina två söner har modern utstått otaliga ofullständiga månskensnätter. Ensamma nätter, med bara ljudet av fallande löv och vinden som blåser genom takfoten, ropar hon mjukt: "Dũng ơi... Nhượng ơi..."

Nu, i sin höga ålder, minns min mamma inte mycket, men varje gång någon nämner hennes barns namn lyser hennes ögon upp, de glittrar som om en flod av minnen just har återvänt. Hon säger: "De kan inte komma tillbaka längre... Jag saknar dem så mycket... men jag ångrar ingenting, jag hoppas bara att de vilar i frid långt borta."

Varje år, den 27 juli eller andra större helgdagar, kommer lokala myndigheter, organisationer och grannar för att besöka min mamma. Ibland är det ett paket kakor, en mjölkförpackning, en familjemåltid eller ett varmt handslag. För min mamma är det den största värmen och trösten efter år av att i tysthet bära sin smärta.

Källa: https://baothainguyen.vn/xa-hoi/202507/nhung-mua-trang-lang-le-e24275c/