Författaren Phùng Văn Khai är en av de få litterära kollegor som har förvånat mig. Det är faktiskt svårt att hitta ett annat ord, eftersom förundrans nivå alltid överstiger den universellt accepterade dimensionen. Och Khai själv skapade "koncept" som, för att fullt ut fånga essensen av Phùng Văn Khai, bara kunde hitta en nyckel, oavsett hur mycket jag försökte. En nyckel som öppnar många "hus".
Vem är Phùng Văn Khai (PVK)? Berätta genast.
Jag kan inte säga så mycket direkt, förutom de personliga detaljer jag känner till: Hans privatliv - Född 1973, gift tidigt, blev farfar i femtioårsåldern. Hans befattning: Överstelöjtnant, biträdande chefredaktör för tidskriften Arméns litteratur och konst. Det är allt jag kan säga snabbt.
Och hur är det med litterära porträtt? Vanligtvis får jag, med några månaders mellanrum eller sex månaders mellanrum, nyheter om att Khai har publicerat eller är på väg att publicera en ny bok. Att träffa Khai är som ett Rubiks kubkomplex. Vem gillar inte presenter? Att komma till Khai innebär att få en gåva – en ny bok. Som kunnig och ivrig läsare betraktar jag böcker som en cirkulerande gåva. Om jag läser något bra behåller jag det till mina barn och marknadsför det till andra – en gren av den generösa och generösa anda jag ärvde från min fars Cao Bang- blodlinje och min mors rättframma och resoluta engagemang för konsten från Hai Phong, så jag gjorde något ovanligt: Jag distribuerade PVK:s romaner till mina välkända kontakter.
PVK krossade min länge förvåning med sin beundran. Även om han erkänner att han bara är en elev av författaren Hoang Quoc Hai, har den stora mängden böcker han har publicerat fått mig att tro att PVK inte är en sann lärjunge till någon, utan snarare en briljant historisk romanförfattare inom samtida vietnamesisk litteratur. Han är en tapper krigare som ger sig ut på en farlig väg som inget försäkringsbolag kan ge säkerhet för; hans enda försäkring är hans patriotism och mod. I en era av skenande materialism, där lögner väger tyngre än sanningar, är en författare med en djupgående förståelse av "historia" sällsynt, men en som ägnar sig åt att forska och sammanställa historiskt material för att skapa verk som ingen annan har gjort är verkligen en sällsynt och oöverträffad figur, om inte den nuvarande mästaren.
Med tanke på mina böckers tunga innehåll och min omtänksamhet kring att ge presenter till vänner var jag tvungen att hyra en 7-sitsig bil för att ha tillräckligt med utrymme för att åka tillbaka till Hai Phong . Jag hade turen att personligen överlämna romanen Ngo Vuong av PVK till Hai Phongs partisekreterare Le Van Thanh och stadsordförande Nguyen Van Tung våren 2021, och de uppskattade det båda.
PVK, en framstående student i sjätte kullen vid Nguyen Du School of Creative Writing (Hanoi University of Culture), började på skolan 1998 – och efter att ha blivit medlem i Vietnams journalistförbund – har han aldrig blivit krossad av "journalistkvarnar", trots att han är en produktiv författare och filmskapare. Han är fortfarande en framstående litterär figur i 70-talsgenerationen idag. Han är mycket observant och selektiv när det gäller detaljer, känslig, känslosam och odlar en poetisk kvalitet inom sig själv. Poesi är inte lättsinnig eller verklighetsfrånvänd. Snarare är poesi en verklighet – en konst. PVK är en poet.
Varför nämna PVK:s prestationer och kännetecken genom historiska romaner och en rad briljanta skrifter, bara för att sedan hävda att Khai är en poet? Är det mer prestigefyllt att vara poet i denna era av "inhemskt kaos", där falska personer och bedragare skamlöst utnämner sig själva och erbjuder uppenbara, skamlösa beröm?
Ja, det är sant, för poesi är språkets livsnerv och intellekt, en spegelbild av varje nations kultur. Poeter har respekterats sedan urminnes tider, som tänkare, talare, till och med profeter och prediktor. Trots den kaotiska blandningen av stilar kan kräsna läsare fortfarande skilja mellan en sann poet och ren poesi, poesins essens. PVK, jag kände igen dig som en poet när jag läste din diktsamling "Sen", skriven 2014 efter en resa till Dong Thap. Ditt skrivande är mångsidigt eftersom du har en mängd livserfarenhet och överflödande idéer. Du skriver så mycket, så kraftfullt och så intressant eftersom du lever ett underbart liv med en poets själ. Du är social, har många vänner, sköter dina affärer, går på lektioner, deltar i möten – en ständig ström av sociala sammankomster – så när har du tid att skriva med sådan ihållande energi?
Med sin poetiska natur är Khai romantisk i sin precision och hängivenhet till sitt arbete; det vill säga, han tänker bara på skönhet, osjälviskt och helhjärtat. Khai skriver poesi som beskriver naturen omedelbart före och efter strider; hans koncisa, rimmande dikter inleder kapitlen i sina romaner. Khai skriver bra tack vare sin äventyrliga anda och sin förmåga att leva poetiskt. Detta är den gyllene nyckeln som låter Khai släppa lös en " Skördesäsong som välkomnar femtio, förstår himmelens mandat".
För att hitta svaret på hur PVK (Khai) använder sin tid till skrivande, började jag med vår årsdag för medlemskap i Vietnam Writers Association i slutet av 2007 på International Conference Center, 11 Le Hong Phong Street. Efter att ha gått med samtidigt, och efter 15 år som medlem i landets mest prestigefyllda yrkesorganisation, fann jag mig själv helt underlägsen Khai. Även när jag var ung, energisk och som mest kreativ kunde jag inte matcha Khais skrivförmåga. Den som argumenterar "less is more" är orättvis. En stor författare, en av stor status, kan inte ha få böcker, få sidor och ett litet antal personliga publikationer. Jag gick med i den litterära scenen i september 1995, medan Khai hade poesi sedan 1993 – när han var 20 år gammal. En poet av betydande status, i klass med en stor litterär figur som V. Hugo av Frankrike. Även en framstående dramatiker som W. Shakespeare har klassiska sonetter som anses vara exemplariska, innovativa verk som fortfarande är betydelsefulla idag i användningen av ord och uttryck i det engelska språket.
PVK valde titeln "Skördesäsong" för sin poesiutställning i samband med 30-årsjubileet. "Skördesäsong" frammanar bilder av åkrar, plöjning, plantering, skörd, sol och regn, umbäranden, bekymmer och glädjeämnen. Inom jordbruket är " skördesäsong" inte bara begränsad till ris, grödor eller frukt. Den öppnar upp ett bredare landsbygdsområde, som omfattar den norra deltaregionen som Khai är bekant med, och risodlingscivilisationen i Röda floddeltat.
Även om PVK byggde sin förmögenhet från ingenting och är lika dynamisk som han själv, behåller han fortfarande en djup känsla för "landsbygd". I sin hemstad Văn Lâm är Khais och Thus föräldrar fortfarande friska. Deras hus står kvar på samma mark som tidigare, och i 80-årsåldern njuter de av sina barnbarns sällskap. Khais familj bor i byn Minh Khai och Thus i kommunen Lạc Hồng, båda i samma distrikt. Båda är det tredje av fyra eller fem barn i sina familjer; båda fäderna var krigsveteraner från kriget mot Amerika, och deras mödrar var kooperativa tjänstemän. I Như Quỳnhs hemstad delar dottern sin fars namn, och hennes privata företag, Sơn Quỳnh, är uppkallat efter de två barnen, där hans fru Minh Thu ofta stöder dem och "går all in" för att trycka tiotusentals böcker som gåvor, utan hänsyn till vinst. Den hemstaden kännetecknas av vänlighet och generositet mot alla, nära och fjärran, en genuin, enkel, ödmjuk och anspråkslös natur; livlig utan arrogans; och jordnära men ändå drömsk.
Skördesäsongen är ett bördigt fält med många grödor, där den frodigaste och mest blomstrande är de upphöjda bäddarna med sex till åtta stavelser och åtta stavelser. Khais poesi är inte ny i teknik eller språk, men dess styrka ligger i bildspråk och känslor.
Den store vetenskapsmannen, ett av 1900-talets största hjärnor, A. Einstein, sammanfattade det så här: "Intellektets kraft ligger i fantasins förmåga." Poeten PVK besitter den kraften. Från bilder, material och realistiska detaljer expanderar han rumsliga dimensioner och utforskar djupare lager för att skapa djupa och resonanta dikter. Khais journalistiska arbete är ganska "dekadent", och tack och lov har han undgått den vanliga åkomman hos många journalister som skriver poesi: lite poesi, utan snarare förkortade nyheter, fulla av doften av aktuella händelser. Khai "journaliserar" inte poetiskt material och händelser; han vet hur man lyssnar för att välja ut den virvlande virveln. Denna virvel är "suddighetstekniken" inom filmskapande, som skapar en tät ansamling – en komprimering av rum och tid. Det vill säga, Khais poesi är inte platt, tillplattad eller kopierad som journalistiskt arbete. Khai har "montagerat" ord/bilder till dikter som också är filmer. Detta är en hög standard som modern världspoesi alltid använder som grund för utvärdering: riklig bildspråk, suggestiv kraft och spöklik effekt i rytmisk hastighet, som motverkar stagnation och tröghet.
Åttio sidor poesi, 40 verk, ger en komplett bild av PVK:s poetiska själ. Han börjar med inspirationen från Röda floden , där han bor i Long Bien-distriktet och dagligen kör sin svarta Camry längs Nhi Ha-flodens alluviala stränder – Cai-floden. Khai älskar den 1013 år gamla staden, med tanke på kulmärkena på stadsportarna, vassfälten och den röda alluviala jorden. Khai bygger vidare på sina känslor när han skriver om poesins hjältefigurer; hans dikter om Nguyen Trai och Nguyen Binh Khiem är ett bevis på hans talang att skapa poetiska porträtt. Han visar en smidig strategi när han utvecklar temat krig, från familjeberättelser till att till och med gestalta rollen som en lärare vars föräldrar var martyrer i kriget mot Amerika. Hans familj har burit krigets börda i över 50 år. Hans två farbröder – martyrerna Phung Huy (1951) och Phung Huu (1953) – dog i Phu Yen 1971, och först nyligen hittades farbror Huys kvarlevor. Khai tänker inte platt, monotont, utan snarare komplext. Den romantiska lotusnatten vid Go Thap (s. 39) påminner fortfarande om kommendör Vo Duy Duong och kommendör Nguyen Tan Kieu. De sex dikterna om lotusblommor visar att Khai var en eftertänksam polyhistor.
Genom hela sin poesi är "hjälten från Langfloden" djupt knuten till forntiden, sina förfäder och historien. Khai avslöjar också sin sentimentalitet när han skriver om Hoang Cam och anförtror honom sina personliga känslor: " Himlen är lika vidsträckt som jorden / Regn gör gradvis gräset grönt / Livet är lika smalt som jorden / Omgivet av stormar och vågor ." Khais utåt sett avslappnade uppträdande är bara ytligt; han förbinder rymden och skapar en transcendental kvalitet genom att föra "Sagor" (Betel och Areca) till den grunda flodstranden. Jag retar honom ofta: PVK känner ingen annan än sin fru, vid 23 års ålder är han redan en far utan många relationer; men att läsa hans poesi avslöjar att han är en riktig kvinnokarl. "Hoa Binh" (s. 70) är ett exempel, och diktsamlingen "Lotus" är full av romantiska känslor. I slutet av samlingen "avslutar" författaren genom att smickra sin fru med "Dikt för min fru ", och hedrar henne för att "för alltid" vara med sin dygdiga och "övermänskliga" fru, först då kan han tillfredsställa sin mångsidiga, äventyrliga make. Det mest återhållsamma uttrycket för tillgivenhet är "Väntan" (s. 51). Mest intressant är hur PVK satiriserar sig själv, ännu bättre än den sexradiga dikten "Skördesäsong - Självporträtt" (s. 84-85), som är "Dikt om mor" (s. 56-57). Skriven som en gåva till sin mor, är Khai en dåraktig son som granskar sig själv: " Jag är nästan femtio / naiv, felaktig / bedragen av pengar, kärlek, berömmelse och öde / älskar bara moln, gräs, måne, blommor, fjärilar, tempel, pagoder / umgås bara med poeter / Tjugo år full, alltid talande högt ..."
En verkligt berusad person vägrar envist att vara berusad. När det gäller Khai, om han är berusad, är det berusning från poesi och ord. Den typ av berusning som Anh upplever i 25 timmar ses sällan.
Jag roterade de 24 bokstäverna genom 24 timmar, precis som jag hade upplevt det poetiska nyårsaftonsögonblicket med PVK.
[annons_2]
Källa
Kommentar (0)