Hundra år av ris och fisk i mänskligt liv...

Den slutsatsen, kommenterad på sidan 157 i boken som betraktas som en krönika över den södra regionen i början av 1800-talet, från översättning, annotering och forskning av författaren Pham Hoang Quan (2018), är nedtecknad enligt följande: "Detta betyder Dong Nai - Ba Ria-ris, Phan Ri - Phan Rang-fisk", vilka är kännetecknen för den sydöstra regionens produkter, som människor i de yttre distrikten och städerna ofta nämner.

FISKENS OCH RISENS BARNDOM

När jag var barn minns jag att varje eftermiddag brukade min mamma kalla hem sina lekfulla barn på middag. Måltiderna på den tiden innehöll nästan alltid fisk. Om det inte var ansjovis, makrill eller tonfisk, så fanns det makrill eller scad, beroende på om min mammas varor var bra eller dåliga den dagen. Ansjovis var små och mjukbenta, makrill bräserades med tomater, eller makrill eller scad bräserades med precis rätt mängd salt, skivades och mosades i en skål med ris. Bara så bar varje barn en skål och sprang ut för att äta i lugn och ro med grannskapets barn, pratade om alla möjliga saker, studerade och lekte.

Fisk från havet anländer till hamnen i Phan Rang

Min far berättade för mig att förr i tiden, i Centralregionen, fanns det ett sätt att skilja på olika typer av havsfisk på marknaden. Stora fiskar skivade i skivor som kallades "sittfiskar", såsom tonfisk, makrill och sill, var mycket dyra. Små fiskar som makrill, sill och sill såldes i knippen (i en liten korg, en bunt fisk) och kallades "liggande fiskar" och var billigare. Varje fisksort hade min mamma sitt eget sätt att tillaga: smaklös, salt, kryddig, tomat, grön chili... Men oavsett hur den tillagades, lämnade skålen med fiskris varje eftermiddag efter att ha sprungit runt, ösad och mosad av min mors händer, en enorm nostalgi. Den markerade en himmel av minnen som gradvis växte fram från barndomen, efter stadiet av att vilja bli ammad, efter tiden av sparkar och krävande att bli matad med mjölkpulver. Och den skålen med ris var "vittnet" om att jag hade vuxit upp, början på dagarna då jag lärde mig att bära mina böcker och skolkade till skolan.

Jag tror att många har upplevt de sakerna. Kärleken och intimiteten i varje familjemåltid genom många generationer, från tiden man sitter runt bordet med svaga oljelampor till det starka elektricitetens ljus, från landsbygden till staden, allt från barndomen till vuxenlivet, på det sättet.

Att ta fisk från båt till land under den intensiva fiskesäsongen

FISK RIS FRÅN LÅNG VÄG

Höst i ett främmande land, morgonsolen är mycket vacker. I byn Thoi Dai, som byggdes av vietnameser i den avlägsna Charkivprovinsen i Ukraina för exakt 10 år sedan, blev mina vänner och jag vid ett tillfälle, under middagen, oerhört överraskade när värden, en vietnamesisk affärsman, bjöd oss ​​på en rätt med kokt ris och grönsaker doppade i bräserad fisksås. På varje bord fanns också några skivor tonfisk och makrill röd med chilipulver. Värden sa att österhavsfisken och trädgårdsspenaten från Thai Binh- provinsen "flög" nästan 18 timmar från hans hemstad, till händerna på den vietnamesiska kocken på restaurang Cay Dua i byn, och bjöd in gästerna att njuta av en måltid full av hemstadskänsla.

På kvällen duggregnet öste ner, vi satt i björkträdens prasslande ljud, drack några glas vodka och lyssnade på eftersmaken av fiskmåltiden på avstånd, fyllda av värdens tillgivenhet. Den natten, i dikten Fisk och grönsaker i Charkiv, skrev jag i första strofen: "Fisken från Österhavet flög i nästan 18 timmar. Och vattenspenaten som odlades i Thai Binh. Finns på middagsbrickan på restaurang Coconut Tree på kvällen. Påminner varandra om ett hemland".

En måltid på en lång resa, oförglömlig!

Med tanke på översvämningssäsongen i oktober 1995 i sydväst, satt vi på Bac Trang-kullen i eftermiddagsljuset som täckte fälten i Tan Cong Chi-kommunen (Tan Hong-distriktet, Dong Thap ), och vattennivån steg nästan till gränsen. En gammal man vid namn Sau Len, 73 år gammal, grillade några ormhuvudfiskar, vände dem om och om igen och berättade sedan historien om översvämningen i deltat. Det var en värdefull introduktionslektion för oss att förstå om översvämningar, alluvium, räkor, fiskar och risplantor i deltat. Den gamle bonden sa: "Denna fiskstim, om det inte fanns några översvämningar, skulle förmodligen vara sällsynt. I många år nu har människor accepterat översvämningarna och levt med dem. Det var som något naturligt. Försök att se, om det inte fanns några översvämningar i deltat, hur skulle det kunna finnas fiskar och risplantor att leva på?" Det uttalandet, nästan trettio år senare, bevisar en obestridlig verklighet, när västvärlden i allt högre grad saknar översvämningar. Och fiskbiten som åts med ett glas risvin med doften av västerländskt ris som den gamle mannen gav mig hemsökte mig nästan för alltid, inte på grund av den naturliga smaken av ormhuvudfisk på eftermiddagen när risfälten översvämmades, utan för att den sa så mycket!

Bräserad fisk väcker alltid många minnen.

EPILOG

Utifrån ovanstående lovord om ris och fiskprodukter i forskaren Trinh Hoai Ducs bok, föreställer jag mig en sträcka av Ninh Thuan och Binh Thuans kustlinje som sträcker sig till den södra spetsen, där våra förfäder som öppnade upp landet var tvungna att uppleva många saker i forntiden för att dra slutsatser. En kollega som har bott i Phan Rang i nästan 40 år skickade mig några bilder från den livliga fiskmarknaden på morgonen. När jag tittar på dem vet jag att det blå havet fortfarande ger en rik smak till varje familjs måltid, sedan vandrade jag omkring och tänkte på årsskiftets offergåvor för att välkomna förfäderna tillbaka för att samlas på våren. Det måste också finnas några skivor bräserad fisk, några skålar vitt ris, ibland bredvid kyckling och kakor, det är en tusenårig tradition. Sedan, när våren går och blommorna faller, är matbrickan för att skicka förfäderna till de vita molnen också full av ris och fisk. Varje gång på det sättet, i atmosfären av harmoni mellan himmel och jord, tittar jag upp mot altaret, och ser plötsligt sammanflödet av floder, hav och fält. En vän mindes historien om samtalet om te och vin och frågade om Tet-offergåvorna skulle bli något av en bristvara i framtiden. Han sa att historien om att beställa offergåvor som levereras av en fraktfirma med färdigt klibbigt ris, kyckling och frukt nu har blivit en vanlig praxis för unga familjer. Det stressiga arbetet vid årsskiftet är anledningen till att de inte kan gå in i köket för att förbereda en traditionell offergåva, som de äldre försöker bevara så att smaken inte bleknar.

Det är okej, för det finns saker som har långvariga värden som inte längre kommer att existera, något som är svårt att motstå. Men i det ögonblicket tänkte jag plötsligt på den livliga atmosfären i köket hos en familj som högtidligt förberedde sig för nyårsaftonens offergåva förr i tiden, vilket beskrevs mycket väl i romanen De fallna löven i trädgården av författaren Ma Van Khang, läst för mer än tre decennier sedan, och jag kände mig lite nostalgisk…

Avsnittet "Vat San Chi" (volym 5) i Gia Dinh Thanh Thong Chi säger: "Gia Dinh har bra och vidsträckt mark, lokala produkter inkluderar ris, saltad fisk, träd, fåglar och djur. De spannmål som är lämpliga för jorden är Dao-ris. Dao-ris har många typer men det finns två huvudtyper: Canh-ris (ris) och Thuat-ris (klibbigt ris), som skiljer sig åt genom om det är klibbigt eller inte. Icke-klibbigt ris har små men mjuka korn, mycket doftande och har silke. Klibbigt ris har klibbig sav, runda och stora korn".

När det gäller fisk listar detta avsnitt också en hel del typer av Gia Dinh-fisk. När det gäller havsfisk finns det sågfisk, haj, makrill, vit pomfret, stingrocka, snapper, tonfisk, sardin, kläckfisk (thach dau ngu), sötpotatisfisk, hårstjärtfisk, silverpomfret... Flodfisk inkluderar karp (ly ngu), scadfisk (bao ngu), chietfisk (ca bach lo), bränd fisk (thieu ngu), havskatt (tra ngu), havskatt (phuc giac ngu), sandbult (xuy sa ngu), linhfisk (linh ngu), ål (giang le ngu)...

Källänk: https://thanhnien.vn/tram-nam-com-ca-doi-nguoi-185240201171813316.htm