"Guldåldern"
När jag anlände till foten av berget Phnom Pi en kvavad sommareftermiddag begav jag mig efter lokalbefolkningens anvisningar till keramikbyn Phnom Pi. Den kallas en keramikby eftersom flera dussin khmerfamiljer i byn Phnom Pi för ungefär 30 år sedan utövade detta hantverk. Efter många efterforskningar hittade jag huset som tillhörde fru Néang Sóc Nát, som fortfarande bevarar Phnom Pis keramiktradition.
Framför hennes hus torkade flera nygjutna lerkrukor i solen, leran fortfarande våt. I närheten visades olika traditionella verktyg som bankbord, glättningsbord, stödbord och vattenfat. Med ett långsamt, anspråkslöst uppträdande berättade fru Néang Sóc Nát om "guldåldern" för keramik i Phnom Pi.
”Jag minns inte exakt när keramiken började, jag vet bara att min mormor och mamma har hållit på med det väldigt länge. Jag är den tredje generationen i min familj som gör det. När jag var 14 eller 15 började jag lära mig keramik av min mamma, och nu är jag över 50. Sammantaget är keramiktillverkningen i Phnom Pi över 100 år gammal”, mindes fru Néang Sóc Nát.
Khmerkvinnor i byn Phnom Pi bevarar traditionella hantverk. Foto: THANH TIEN
I kvinnans långsamma berättelse såg jag bilden av starka, muskulösa khmermän som klättrar uppför berget Phnom Pi för att bära lera hem. Denna lera, som finns på bergstoppen i deras hemland, är både böjlig och slät och har utmärkta bindeegenskaper, vilket skapar robusta och hållbara keramikprodukter. För erfarna keramiker som fru Néang Sóc Nát kan endast leran från berget Phnom Pi producera produkter som verkligen förkroppsligar den "själen" i den gamla hantverksbyn.
Hon förklarade att leran blandas med vatten och får jäsa i 2–3 dagar innan den formas till keramik. Med sina skickliga händer skapar khmerkvinnor lerugnar, krukor, kakformar och lerkrukor. I själva verket är syftet med Phnom Pi-keramik att tjäna vardagen, så det kräver inte någon hög skicklighetsnivå. Men genom noggrannhet, hårt arbete och kärlek till sitt hemlands jord har khmerkvinnor erbjudit världen kvalitetsprodukter som har en genuin skönhet, vilket återspeglar deras folks enkla livsstil och tankesätt.
”På den tiden var det så många människor som tillverkade keramik! Det fanns alltid flera flammande eldar som eldade keramik i byn. Phnom Pi-keramik brändes inte i ugnar; den brändes bara med halm och ved. Keramik som tog rätt mängd värme fick en rödbrun färg och var mycket hållbar. Nästan varje dag kom köpare för att hämta keramik för att sälja någon annanstans. Min familj förlitade sig också på keramik för att försörja sig året runt”, bekräftade fru Néang Sóc Nát.
Bevara keramikbyns själ.
Nu kan antalet människor som fortfarande är involverade i keramiktillverkning i Phnom Pi-byn räknas på ena handens fingrar. Människor som fru Neang Soc Nat har uppdraget att "hålla hantverkets låga vid liv". Bredvid fru Neang Soc Nats hus bor andra äldre som Neang Nhay, Neang Sa Ra... som också närmar sig pensionsåldern, men fortfarande arbetar flitigt med hantverket. Det är bara det att keramiken i Phnom Pi inte längre är lämplig för det moderna livet.
”Numera använder man bara gas- eller elektriska spisar, så traditionella lerkaminer är inte längre användbara. Endast matförsäljare eller familjer på landsbygden som fortfarande har vedeldade spisar använder dem, så efterfrågan har minskat. Därför sysslar inte ungdomar i byn Phnom Pi med keramiktillverkning; de har alla börjat arbeta i fabriker. Det är bara jag och några mostrar och systrar som kan hantverket som försöker bevara det. Dessutom kommer fortfarande några handlare från närliggande områden för att köpa keramik, så jag kan fortfarande försörja mig på det här yrket”, sa fru Néang Sóc Nát ärligt.
Phnom Pi-keramikprodukter är hållbara och tjänar människoliv. Foto: THANH TIEN
Som "kollega" till Néang Sóc Nát försöker Néang Sa Ra också bevara det hantverk hon har utövat sedan sin ungdom. "Jag börjar bli gammal, så jag försöker hålla igång hantverket så länge jag kan. I den här åldern kan jag inte göra något annat. Som tur är är vägarna lätta att ta sig fram på nu; jag kan anlita folk som levererar leran till min dörr, och med mina färdigheter kan jag tillverka en hel omgång keramik. Varje dag tillverkar jag 3-4 lerugnar och tjänar 150 000 dong, tillräckligt för att försörja min familj", berättade Néang Sa Ra.
För denna khmerkvinna är det inte bara ett yrke att tillverka keramik i Phnom Pi. Det är ett minne, en plats som rymmer avtrycken och minnena från hennes liv. Därför, även om hennes syn sviktar och hennes händer inte längre är lika smidiga som de var i hennes ungdom, arbetar hon fortfarande flitigt och noggrant med varje produkt. Hon säger att hon kommer att fortsätta med hantverket tills hon inte längre kan göra det.
Under samtal med genuina khmerkvinnor stötte jag på små, fina keramikföremål från Phnom Pi som bekvämt låg i deras handflata. De nämnde att några reseföretag hade beställt dessa föremål som presenter, till ett pris av 30 000 VND per styck.
”Jag kan tillverka de här små lerköknarna. Det är bara det att folk bara beställer ett fåtal, och om jag tillverkar för många vet jag inte vem jag ska sälja dem till. Om det kommer in beställningar tror jag att keramikerna i Phnom Pi kommer att samarbeta för att sälja dem till turister”, sa Néang Sóc Nát.
Berättelsen om fru Neang Soc Nat ger en inblick i framtiden för keramik i Phnom Pi i det moderna samhället och kopplar den till turism i form av souvenirprodukter. För att uppnå detta mål behövs turistnäringens engagemang och stöd från lokala myndigheter för att bevara det århundraden gamla traditionella hantverket som khmerfolket i Bay Nui-regionen har utövat.
Källa: https://baoangiangiang.com.vn/-giu-hon-gom-phnom-pi-a426289.html
