"Bevarar själen" av Phnom Pi-keramik

Den "gyllene" tiden

En varm sommareftermiddag anlände jag till foten av berget Phnom Pi och följde lokalbefolkningens instruktioner och smög mig in i keramikbyn Phnom Pi. Den kallas keramikbyn eftersom det för ungefär 30 år sedan, i byn Phnom Pi, fanns flera dussin khmerfamiljer som utövade detta yrke. Efter att ha frågat många gånger hittade jag huset som tillhörde fru Neang Soc Nat, som fortfarande bevarar keramikyrket i Phnom Pi.

Framför sitt hus höll hon på att torka några nygjutna krukor, jorden hade ännu inte torkat. Bredvid dem ställdes alla möjliga traditionella verktyg ut, såsom slagbord, murslev, bord, vattenfat etc. Långsamt och ärligt berättade fru Neang Soc Nat om den "gyllene" perioden för keramik i Phnom Pi.

”Jag minns inte när keramiken började, jag vet bara att min mormor och mor började tillverka keramik för länge sedan. Jag är tredje generationen i min familj. När jag var 14 eller 15 år gammal lärde jag mig keramik av min mor, som nu är över 50 år gammal. Faktum är att keramikyrket i Phnom Pi är över 100 år gammalt”, minns Neang Soc Nat.

Khmerkvinnor i byn Phnom Pi bevarar sitt traditionella hantverk. Foto: THANH TIEN

I den långsamma berättelsen om den kvinnan såg jag bilden av starka, muskulösa khmermän som drog varandra uppför Phnom Pi-berget för att bära tillbaka jord. Jordmånen på det hemländska berget är både flexibel, slät och sammanhängande för att senare kunna skapa starka, hållbara keramiska produkter. För erfarna keramiker som fru Neang Soc Nat måste det vara jorden från Phnom Pi-berget för att producera produkter som bär "själen" i den gamla hantverksbyn.

Hon sa att jorden blandas med vatten och får jäsa i 2–3 dagar innan den används för att tillverka keramik. Med skickliga händer har khmerkvinnor skapat lerkrukor, lerkrukor, kakformar och lerkrukor. Faktum är att syftet med Phnom Pi-keramik är att tjäna vardagen, så det kräver inte höga nivåer av hantverk. Men med noggrannhet, hårt arbete och kärlek till hemlandet har khmerkvinnorna gett världen kvalitetsprodukter, med en skönhet lika genuin som människornas matvanor och sätt att tänka.

”På den tiden fanns det många människor som tillverkade keramik! Det fanns alltid flera eldar i byn för att bränna keramiken. Phnom Pi-keramik brändes inte i en ugn, utan bara genom att bränna halm och ved. Om keramiken ”brändes” tillräckligt fick den en rödbrun färg och var mycket hållbar. Nästan varje dag kom det kunder för att köpa keramiken för att sälja någon annanstans. Min familj hade också mat året runt tack vare keramikverksamheten”, bekräftade Neang Soc Nat.

"Bevarar själen" i keramikbyn

Numera kan antalet människor som fortfarande är involverade i keramiktillverkning i Phnom Pi-byn räknas på ena handen. Människor som fru Neang Soc Nat har som mål att "hålla elden" vid liv i hantverksbyn. Bredvid fru Neang Soc Nats hus finns även äldre personer som Neang Nhay, Neang Sa Ra ... som också närmar sig "pensionsåldern", men fortfarande arbetar hårt med sitt hantverk. Det är bara det att keramiken i Phnom Pi inte längre passar för det moderna livet.

”Numera använder man bara gasspisar och elektriska spisar, så lerkaminer är inte längre användbara. Endast livsmedelshandlare eller familjer på landsbygden som fortfarande har vedspisar använder dem, så behovet av dem är lågt. Därför utövar inte ungdomar i byn Phnom Pi keramikyrket, de har alla börjat arbeta. Det är bara jag och mina mostrar och systrar som kan yrket, så vi försöker behålla det. Dessutom kommer några kunder i närområdet också för att köpa keramik, så jag kan fortfarande försörja mig på det här yrket”, sa fru Neang Soc Nat uppriktigt.

Keramikprodukter från Phnom Pi är hållbara och tjänar människoliv. Foto: THANH TIEN

Som ”kollega” till fru Neang Sóc Nat försöker fru Neang Sa Ra också bevara det yrke hon har haft sedan barndomen. ”Jag är gammal, så jag försöker fortsätta med det här jobbet så länge jag kan. I min ålder finns det inget annat jag kan göra. Som tur är är vägarna lätta att ta sig fram på, så jag anlitar någon som kan leverera jorden till min dörr, och med mina färdigheter kan jag tillverka en hel omgång keramik. Varje dag tillverkar jag 3–4 krukor och tjänar 150 000 VND, tillräckligt för att täcka min familjs levnadskostnader”, berättade fru Neang Sa Ra.

För denna khmerkvinna är det inte bara ett jobb att tillverka keramik från Phnom Pi. Det är ett minne, en plats som innehåller avtrycken och gångna år av hennes liv. Därför, även om hennes ögon inte längre är lika klara och hennes händer inte längre lika flexibla som när hon var ung, arbetar hon fortfarande flitigt och noggrant med varje produkt. Hon sa att hon kommer att fortsätta med jobbet tills hon inte längre kan göra det.

I mina samtal med de enkla khmerkvinnorna stötte jag på små, fina keramiska produkter från Phnom Pi som ligger bekvämt i handen. De sa att vissa resebyråer har beställt sådana produkter som presenter, till ett pris av 30 000 VND/styck.

”Jag kan göra alla möjliga små krukor som den här. Det är bara det att folk beställer några få, jag gör många och vet inte vem jag ska sälja till. Om det kommer en beställning tror jag att keramikerna i Phnom Pi kommer att göra dem tillsammans för att sälja till turister”, sa Neang Soc Nat.

Berättelsen om fru Neang Soc Nat antyder ett sätt för Phnom Pi-keramik att överleva i det moderna samhället, när det förknippas med turism i form av souvenirprodukter. För att uppnå det målet krävs deltagande från turistnäringen och stöd från lokalbefolkningen för att bevara det hundraåriga traditionella hantverket som khmerfolket i Bay Nui-regionen har.

THANH TIEN

Källa: https://baoangiangiang.com.vn/-giu-hon-gom-phnom-pi-a426289.html