Återupplivar det traditionella brokadvävningshantverket.

"Om vi ​​inte studerar, vem kommer då att följa i våra fotspår?"

Till minne av fru Nguyen Thi Nhum (80 år gammal, byn Gian Bi, kommunen Hoa Bac) var brokadtyger förr i tiden något som varje Co Tu-flickor drömde om att bära i vuxen ålder. Men alla kunde inte äga ett, eftersom handvävt brokadtyg var mycket dyrt. På den tiden, i låglandet i Co Tu, som i Hoa Bac, såg hon bara ibland rika människor använda det. Sedan, på 1980-talet, såg fru Nhum inte längre någon väva brokad. "För ungefär 40-50 år sedan försvann vårt folks brokadvävningshantverk", sa fru Nhum sorgset, "Inte ens jag kunde lära mig hantverket som ärvts från våra förfäder..."

Brokadvävningen Co Tu i Da Nang har återupplivats men står inför många svårigheter.

Därför, när den lokala regeringen organiserade traditionella kurser i brokadvävning år 2018, uppmuntrade fru Nhum sin dotter, Dinh Thi Tin (48 år), att försöka delta. Hennes uppmuntran återspeglade också de drömmar hon själv inte hade möjlighet att uppfylla i sin ungdom. Tjugo kvinnor från de två byarna Ta Lang och Gian Bi fördes samman för att bilda Co Tu Brocade Weaving Cooperative i Hoa Bac kommun. Två framstående brokadvävare från Dong Giang-distriktet ( Quang Nam-provinsen ) undervisade direkt i klasserna och förmedlade färdigheter från grundläggande till avancerad nivå.

På liknande sätt fascinerades fru Nguyen Thi Mai (46 år gammal, bosatt i byn Ta Lang) en gång av mönstren och designerna på brokadtygerna som kvinnorna i Nam Giang, Tay Giang och Dong Giang (provinsen Quang Nam) tillverkade, och undrade alltid varför Co Tu-kvinnorna i Hoa Bac inte kunde väva dem. Efter att ha undersökt och fått veta att brokadvävningen länge var förlorad, uppmuntrade fru Mai andra kvinnor i byn att lära sig yrket.

De första dagarna i skolan var verkligen svåra för kvinnorna… ”Vi var vana vid att arbeta med macheter och hackor, gå ut på fälten på morgonen och återvända hem på kvällen. Nu, när vi står framför vävstolen, darrar våra händer. Det fanns stunder då jag ville lägga ner vävstolen och gå tillbaka till skogen… Men vårt folks traditionella hantverk har gått förlorat, och om vi inte lär oss det i vår generation, vem kommer att följa det i framtiden?”, berättade fru Tin.

Efter att ha övervunnit de inledande svårigheterna vande sig fru Tin, liksom de andra kvinnorna, gradvis vid vävstolens klickande ljud. Deras händer och fötter, en gång klumpiga, blev smidiga med spinningens rörelser, att spänna trådar på stommen, trä garn och fästa pärlor… När de väl blivit skickliga började fru Tin blanda trådar och väva de mönster hon tidigare beundrat, och utvecklade en passion för vävning utan att ens inse det.

Vi behöver en marknad för våra produkter.

Efter mer än ett års lärlingstid och ytterligare ett år av avancerad utbildning har Ms. Tin självständigt finslipat sina färdigheter i att väva brokadtyger till sin belåtenhet. De ojämnt vävda tygerna har gradvis ersatts av iögonfallande stycken med utsökta sömmar. Pärlorna som träs på garnet är också jämnare fördelade. Nu, efter fyra års lärande och att följa sin passion, kan Ms. Tin väva många olika typer av tyger, såsom tyg för ao dai (traditionell vietnamesisk klädsel), västar, ryggsäckar, handväskor och halsdukar. Co Tu-folkets traditionella brokad är populär bland många internationella turister och tas ofta med hem på flyg.

Det akuta behovet av att bevara Co Tu-folkets traditionella kläder.

Enligt Da Nangs folkkommitté är tillgången otillräcklig för samhället, även om det traditionella brokadvävningshantverket har återupplivats. Co Tu-folket i Da Nang måste beställa brokad från bergsområden i Quang Nam-provinsen och Ha Luoi-distriktet (Thua Thien- Hue -provinsen). Medan Co Tu-folkets brokad i Da Nang behåller traditionella mönster, är materialet industrifiber. Da Nangs folkkommitté bedömer att om de inte bevaras i tid kommer traditionella dräkter att försvinna, och den traditionella kulturella identiteten kommer att vara omöjlig att återställa.

Det är dock inte många kvinnor som besitter samma höga skicklighetsnivå som Ms. Tin. Det är hennes passion som har hållit henne kvar i hantverket, men att försörja sig på det är inte lätt eftersom inkomsten är för låg. "Det snabbaste jag kan väva ett tygstycke varje dag är cirka 40 cm långt. Om jag arbetar flitigt och inte gör misstag kan jag bara göra två tygstycken för ao dai (traditionell vietnamesisk klädsel) varje månad, vilket jag säljer för mindre än 2 miljoner dong", sa Ms. Tin.

Fru Le Thi Thu Ha, sekreterare för partikommittén i Hoa Bac kommun, sa att kommunen sedan 2018 har väglett Co Tu-folket att återuppliva det traditionella brokadvävningshantverket. Vävarna har lärt sig att väva tyger och sy sina egna kläder och dekorationsföremål... "Brokadvävning handlar dock bara om att återställa kulturella traditioner och skapa turismprodukter. Att utveckla hantverket för att stärka ekonomin och öka inkomsterna är ännu inte möjligt eftersom det inte finns någon marknad för produkterna, och materialkostnaden för vävning är ganska hög...", erkände fru Ha.

I projektet för att stödja och främja kulturen för den etniska gruppen Co Tu i Da Nang City för perioden 2022-2030 satte Da Nang Citys folkkommitté också upp målet att återställa och utveckla det traditionella brokadvävningshantverket. Ett positivt tecken är att Da Nang kommer att tillhandahålla traditionella dräkter till 100 % av Co Tus elever och lärare (2 uppsättningar/år). Under de kommande åren kommer brokadvävarna, förutom produkter för turism, att ha ett stadigt arbete som bidrar till återupplivandet av detta traditionella hantverk…

(fortsättning följer)

Källänk: https://thanhnien.vn/nhung-nguoi-giu-hon-co-tu-hoi-sinh-nghe-det-tho-cam-185230518020528263.htm