(GLO) – Det var länge sedan jag läste en så intensiv och brutal krigsroman. Det är "Den nionde timmen" av författaren Nguyen Mot. Miljön sträcker sig från en central provins – den mest brutala delen av kriget – till en sydöstlig region, porten till Saigon. Tiden är flera år före 1975. Och karaktärerna är bondefamiljer i den brutala regionen och människorna på en plats som heter Thu Bien.
Självklart är huvudpersonerna fortfarande unga människor, vars liv kommer att kastas omkull och härjas av krig, även om de fortfarande lever, fortfarande älskar och fortfarande existerar, var och en med sina egna öden och omständigheter.
Nguyen Mot var ett vittne till det kriget, eftersom han bodde i den brutala regionen, och hans familj led de mest fruktansvärda delarna av det. Hans föräldrar dödades av kulor mitt framför hans ögon när han var en ung pojke, vilket visar honom hur krig var. Han var tvungen att följa sin farbror till ett annat land och tog sin farbrors efternamn och behandlade honom som en far. Hans personliga omständigheter återspeglas subtilt i den berättelsen, och det var naturligtvis också hela nationens situation vid den tiden.
En jordbruksfamilj ville helt enkelt leva fredligt, odla och sköta sina åkrar, omgivna av vänliga bufflar. Men så bröt krig ut, och de splittrades i... tre fraktioner. En fraktion ville ha lugn och ro, fast besluten att tvinga sina söner att undvika militärtjänst. Naturligtvis var det föräldrarnas "fraktion". Bröderna splittrades dock i två fraktioner. De splittrades inte själva; omständigheterna tvingade dem till det. Vapen, bomber, artilleri... det finns många kusliga avsnitt att läsa. Människor kom fram ur de kaotiska nätterna av bombningar. Klimaxen var natten då tre söner, uppdelade i två fraktioner inom familjen, alla dog i en större sammandrabbning. Och sättet som de två sidorna organiserade begravningar för sina fallna soldater var också djupt rörande.
 |
Verket "Den sjätte till den nionde timmen" av författaren Nguyen Mot. Foto: VCH |
Med över 300 sidor leder Nguyen Mot oss genom otroligt spännande situationer, men märkligt nog är spänningen lugn och samlad. Karaktärernas öden är både spännande och vardagliga, deras personligheter krockar skarpt men är ändå toleranta mot varandra. Det finns tragedier, en del hjärtskärande... men de löses alla, både genom författarens skickliga handlingsutveckling och genom hans humanistiska natur och hans ständigt blickande perspektiv. Därför återvänder de flesta till slut och möts igen. Slutet är ganska oväntat efter alla mystiska och tvetydiga antydningar.
Det fanns gripande återföreningar och hjärtskärande, ofullständiga återföreningar. Men även mitt i det brutala och barbariska kriget fanns det fortfarande vacker kärlek, verkligt vacker. Vare sig det var på ena eller andra sidan, var kärleken vacker. Den var ren och oskyldig, trots svårigheterna, motgångarna, det pinsamma, de oförklarliga omständigheterna... men i slutändan segrade förnuftet, vilket ledde till ett lyckligt slut. Var inte Trang och Tâms kärlek vacker? Vacker och våldsam. Våldsam även i deras återförening, mitt bland tårar och smärta, men ändå vacker. Vacker till den grad att det gör ont. Var inte Sơn Diễms kärlek vacker? Även om den ibland fick våra hjärtan att slå snabbare. Den var vacker på ett... Nguyễn Một-sätt, vilket betyder drömsk, overklig, okonventionell, för vacker, för skör, för svag mitt i stridens dån.
Nguyen Mot har ett exceptionellt minne. Han återger många detaljer från 1975-eran med anmärkningsvärd noggrannhet. Han citerar till och med många verser av sin favoritpoet, Nguyen Tat Nhien.
Jag valde medvetet att inte sammanfatta den här romanen, eftersom det skulle minska dess njutning, särskilt spänningen som skapades av författarens skickliga berättande. Jag kommer bara att minnas några få intryck efter att jag lagt ifrån mig boken, efter två dagars läsning och en sömnlös natt efteråt. Jag sov knappt, och även när jag slumrade till, återuppstod bokens spöklika bilder, krigets spöklika bilder. Min generation och jag föddes och växte upp under krigstid. Jag bevittnade förstörelsekriget i norr, och efter 1975 återvände jag till min hemstad i Hue för att bevittna kriget, som just hade tagit slut, och minns fortfarande livligt omständigheterna för mina släktingar och familjemedlemmar som just hade gått igenom kriget. Nguyen Mot upplevde kriget i söder; han var en direkt "karaktär" i kriget. Jag besökte Nguyen Mots hemstad och lyssnade på honom berätta sin extraordinära livshistoria, från en ung pojke som sov med sin mamma som bevittnade henne bli ihjälskjuten precis framför hans ögon, till att bo med sin farbror, som en gång hade varit mycket fattig men uppfostrade honom till vuxen ålder. Även medan han arbetade som lärare var han fortfarande tvungen att hitta tid att sälja glass, och sedan blev han journalist och författare som han är idag.
Det var inte förrän i romanens sista rader som jag förstod vad den sjätte och nionde timmen hade att göra med berättelsen han hade valt som titel för romanen. Det är en vers från Bibeln: "Vid sjätte timmen täckte mörker landet ända till nionde timmen. Solen förmörkades, och templets förlåt slets itu från toppen till botten..."
Jag kände Nguyen Mots lugn, tolerans och humanistiska perspektiv på krig och mänsklighet i den här romanen, så brutaliteten, våldet, sorgen, förödmjukelsen... berörde oss slutligen och lindrade kvävningen, även om det fanns en återförening, fanns det också en separation. Det är som hur huvudpersonen, Son, inser flodens mystiska skymningsfärg...
[annons_2]
Källänk
![[Foto] Generalsekreterare To Lam leder ett möte med redaktionerna för att sammanfatta 100 år av partiets ledarskap i den vietnamesiska revolutionen och 40 år av genomförandet av det nationella byggprogrammet.](https://vphoto.vietnam.vn/thumb/1200x675/vietnam/resource/IMAGE/2026/03/04/1772601288977_a1-bnd-8134-7576-jpg.webp)
Kommentar (0)