Wu Ming-yi och mystikens hundra vägar

Marknader är källan till det fantastiska. I Gabriel García Márquez *Hundra år av ensamhet* är marknaderna i byn Macondo alltid bisarra, färgglada och galna, beskriven av författaren som en plats där man kan hitta "allt som fantasin kan föreställa sig (...). Det är en karneval av märkliga saker bortom all förståelse som man bara ser en gång i livet." Wu Ming-yis novellsamling *Trollkarlen på gångbron * – den första taiwanesiska författaren som nominerades till det prestigefyllda internationella Bookerpriset – börjar med ett citat från Márquez, och kanske härrör andan av en bisarr folkmarknad också från Márquez.

Förtrollande gränder

Marknaden i byn Macondo sålde dock bisarra saker: flygande mattor, magneter som lovade att utvinna guld och rustningar från korsfararriddare; medan Wu Ming-yis marknad vid första anblicken bara bestod av mycket vanliga, mycket realistiska butiker: nudelbutiker, dumplings, västerländska klädaffärer, barnklädesaffärer, glasögonaffärer, minnesstundstjänster, spådomsbutiker, diversehandel… Men när verkligheten ständigt började krocka med varandra började det fantastiska sippra fram.

Bokomslag till "Trollkarlen på gångbron" (översatt av Nguyen Tu Uyen; utgiven av Nha Nam och Vietnam Writers Association Publishing House, 2024)

Varje novell i verket leder oss genom marknaden via en annan slingrande gränd. Medan miljön förblir densamma marknad, korsar karaktärerna i en berättelse ibland vägar i en annan – likt stadsbor som ständigt knuffas och trängs på varandra i marknadsutrymmet, som är både trångt och till synes oändligt. Fragment av varje persons minnen från marknaden pusslas ihop till en gemensam dröm, en kollektiv nostalgi för barndomsmarknaden som revs under stadens återuppbyggnad. Detta är en ansträngning i kontrast till Márquez karaktärer. Márquez karaktärer ger sig av för att etablera en by för framtiden. Wu Ming-yis karaktärer återvänder för att etablera en by i minnet.

Chủ nghĩa hiện thực huyền ảo trong tập truyện ngắn này của Wu Ming-yi cũng không "hướng ngoại", không phóng vào những không gian lớn và trải rộng như trong Trăm năm cô đơn (nào là người bay lên trời, mưa hoa, dịch bệnh mất ngủ tràn lan), mà thường thu vào những không gian hẹp, như một nhà vệ sinh, lồng chim, bộ đồ hóa trang hình con voi, bể cá vàng, mô hình 3D, trần nhà của cửa tiệm cắt may…

Till exempel, i berättelsen "99:e våningen " försvinner en pojke plötsligt. Senare frågar hans vänner honom vart han egentligen tog vägen. Han säger att han inte gick någonstans, han gick bara in på en damtoalett, där barn brukade rita en imaginär hisskontrollpanel, trycka på 99:e våningen och hamna faktiskt på 99:e våningen. 99:e våningen är precis som första våningen, bara att han har blivit osynlig för andra. Wu Ming-yi placerar en liv/död-knapp i vardagliga scener och placerar verklighetens gåtor på de platser eller föremål vi besöker eller vidrör varje dag. Deras primära funktion förblir oförändrad, men ibland "uppträder" de plötsligt och hindrar oss från att se världen som den verkligen är.

Magins förbannelse

Alla noveller i den här samlingen korsar varandra på minst två sätt: ett - en vanlig miljö på marknaden, och två - en trollkarls kvarvarande närvaro på en gångbro.

Lại nói, Trăm năm cô đơn cũng có một nhân vật quan trọng gần như là nhà ảo thuật. Đó là Melquíades, một người gypsy kỳ quái. Melquíades không chỉ bán những món đồ quái dị cho người dân làng Macondo, mà chính nhân vật này cũng là người nắm giữ lời tiên tri về sự sụp đổ của ngôi làng cô đơn ấy. Đặt trong thế so sánh với tiểu thuyết của Márquez, nhân vật ảo thuật gia không tên đâu đó cũng là một tái hiện về Melquíades.

Varje gång han går in i en berättelse ser vi honom demonstrera sin förmåga att förvandla en sak till en annan, återuppliva en död fågel, förvandla en målning av en fisk till en riktig fisk, gömma en zebra på en offentlig toalett. Han böjer dröm och verklighet. Det är som om han tar något ur en dröm, sedan tar andra saker och sätter tillbaka dem i en dröm. Men redan från den inledande berättelsen berättar magikern för berättaren att han bara förvandlar mentala bilder till det synliga – en praktik som påminner oss om konstnärer – och att "alla dina magiska trick är fejk".

Det är en illusion, men alla vill tro på det. Och bland de många som tror dör många. Deras död beror inte på kontakt med det övernaturliga; i själva verket dör de ofta långt efter att ha upplevt det. Men kanske, när man väl har bevittnat det övernaturliga, är det svårt att låtsas att verkligheten kan besvara dina djupaste frågor? Trots varningar om att mirakel är en illusion är det övernaturliga ofta oemotståndligt lockande. Även om man vet att det övernaturliga inte lätt går förlorat, är inte verkligheten mer bestående?

Källa: https://thanhnien.vn/wu-ming-yi-va-tram-nga-huyen-ao-185241115185837846.htm