Tack lärare för att ni stannade kvar.

Trots många svårigheter stannar många lärare kvar i skolor i bergsområden. (Bildkälla: TT/GD&TĐ)

(PLVN) - Det här är lärarna som har kommit och stannat kvar i länder som fortfarande står inför otaliga svårigheter. De har vävt många sagor i verkliga livet och väglett sina elever till avlägsna stränder.

"Lärare, snälla lämna oss inte."

Herr Vu Van Tung (43 år gammal, lärare vid Dinh Nup Primary and Secondary School, Po To kommun, Ia Pa-distriktet, Gia Lai -provinsen) berättade att han under de senaste 10 åren ofta har sett fattiga elever gå hungriga till skolan. Under rasterna smög många barn iväg från klassrummet för att hitta mat hemma för att stilla sin hunger.

”Vår skola ligger i byarna Bi Giông och Bi-Gia, kommunen Pờ Tó, distriktet Ia Pa, provinsen Gia Lai, kända som de fattigaste byarna i ett av landets fattigaste distrikt”, sade Tùng känslosamt. Därför tillbringar lärarna här sina förmiddagar med att undervisa och sina eftermiddagar med att uppmuntra eleverna att delta i lektionerna. De besöker flera familjer varje dag. Att övertala elever att komma till skolan är svårt, men att förhindra att de hoppar av skolan är ännu svårare. I början, när lärarna kom, avvisade många föräldrar dem, jagade till och med bort dem och frågade: ”Varför gå i skolan? Kommer det att kosta pengar att gå i skolan?...”

Inför ihållande fattigdom kom herr Tung på idén att skapa ett "Gratis Brödstånd". Efter att ha hört hans historia bestämde sig en bageriägare för att donera 60 brödlimpor varje vecka. Men det räckte inte till över 370 elever, så herr Tung var tvungen att använda en del av sin magra lön för att köpa mer bröd. Den 5 december 2021 öppnade "Gratis Brödståndet" officiellt.

Från och med den dagen var herr Tung varje morgon tvungen att lämna hemmet klockan 4:00 för att åka till bageriet 25 km bort för att hämta bröd att dela ut till eleverna mellan 6:00 och 6:30. Sedan införandet av "Gratis brödstånd" har eleverna kommit till skolan i tid och elevernas närvaro har bibehållits.

Samtidigt etablerade Mr. Tung också en försörjningsfond. Med de pengar han samlade in köpte han getter och kor för att donera till fattiga elever med särskilt svåra omständigheter, vilket hjälpte deras familjer att utvecklas ekonomiskt , säkerställde att de hade tillräckligt med mat och lät deras barn gå i skolan. Dessutom stödde han även elever i att söka medicinsk behandling. Till exempel led en elev av en svampinfektion, en sällsynt svamp som hade trängt djupt in i skallen och hjärnan. Mr. Tung tog eleven för behandling i fem månader innan sjukdomen botades. Ett annat fall gällde en elev med medfödd hjärtsjukdom; tack vare Mr. Tungs kontakter fick eleven 100 % sponsring av operationen...

Sexton år har gått sedan jag började undervisa i detta fattiga område. Lärare Tung berättade: ”Efter många år här tyckte jag synd om min fru som var tvungen att offra allt för att ensam ta hand om familjen, och om barnen som led eftersom deras pappa arbetade från gryning till skymning varje dag. Sommaren 2021 skrev jag ett brev där jag begärde att få flytta till ett mer gynnsamt område. Av en slump läste en elev mitt brev och träffade mig tillsammans med sina vänner och sa: ’Lärare, snälla lämna oss inte!’ Jag blev djupt rörd och lade omedelbart undan ansökan. För lärare som oss är våra elevers tillgivenhet och lojalitet en enorm motivation som hjälper oss att övervinna alla svårigheter…”

Vid den senaste prisutdelningen "Sharing with Teachers" träffade Mr. Tung oväntat en av sina elever, Thuy Van, som för närvarande går fjärde året vid University of Foreign Languages, Da Nang University. Till minne av Van under hennes mellanstadieår undervisade och vägledde Mr. Tung henne alltid flitigt och lagade noggrant frukost till varje elev med kärleken från en mor och en lärare. Inte bara det, han hjälpte också till att stödja sina elever ekonomiskt och donerade till och med en ko för att hjälpa dem med deras utbildning. "Våra lärares tillgivenhet och kärlek är motivationen för oss elever att övervinna svårigheter och sträva efter att studera och träna hårt under hela vår tid i skolan. Jag uppskattar djupt och är tacksam för hans uppoffringar eftersom han för mig är som en speciell mamma", uttryckte Thuy Van känslosamt.

Lärare Vu Van Tung, Dinh Nup grundskola och gymnasium, Po To kommun, Ia Pa-distriktet, Gia Lai-provinsen.

"Jag inpräntar alltid i mina elever vikten av ansträngning och uthållighet."

Herr Danh Luc (född 1986) är för närvarande lärare vid Ban Tan Dinh Primary School (Kien Giang). Under sina 15 år som lärare har herr Luc ofta övervägt att ge upp yrket på grund av svårigheterna och umbärandena med att undervisa på en plats som saknar många grundläggande resurser. Ända sedan barnsben har herr Luc drömt om att bli lärare, men hans familjeförhållanden hindrade honom från att förverkliga den drömmen. Efter att ha avslutat 12:e klass fortsatte han att arbeta för att försörja sin familj ekonomiskt.

Efter att ha arbetat ett tag fick Mr. Luc oväntat besked om att han hade tilldelats ett fullt stipendium för ett lärarutbildningsprogram vid Kien Giang Teacher Training College. År 2008, efter examen, undervisade Mr. Luc på My Thai Secondary School i Hon Dat (Kien Giang): ”Vid den tiden, direkt efter examen, räckte min lön bara för att täcka levnadskostnaderna. Med en lön på 1 miljon VND/månad hade jag inte ens råd med bensin. Skolan var ofta fuktig och läckande vid den tiden. På dagar med kraftigt regn och stormar var jag ofta tvungen att sova över natten på skolan”...

Senare begärde Mr. Luc att få flyttas till Ban Tan Dinh Primary School för att vara närmare sin far. På grund av lärarbrist tvingades Mr. Luc att undervisa i en kombinerad klass för elever i årskurs 1, 2 och 3. ”De flesta eleverna i klassen var khmerer. Det innebar att jag var tvungen att undervisa tvåspråkigt eftersom eleverna inte talade flytande vietnamesiska. Ärligt talat kände jag mig lite modfälld under den perioden”, sa Mr. Luc.

Ibland, när han kände för att ge upp, kom han ihåg de gånger då lokalbefolkningen anförtrodde sina barn åt honom, och de gånger han såg elevernas ivriga blickar. När han tänkte på det fortsatte han att kämpa. I vissa fall hoppade elever av skolan för att följa sina föräldrar för att arbeta inom jordbruket, så herr Luc gick hem till dem för att övertala dem och fråga om deras välbefinnande. Herr Luc påminde alltid sina elever: "Ni kanske inte kan slutföra er utbildning, men ni måste åtminstone kunna läsa och skriva. Om ni går vilse kan ni läsa för att hitta hem. Eller om ni ser en flaska medicin kan ni avgöra om det är gift eller inte..."

Quách Thị Bích Nụ (född 1987) är för närvarande rektor för Yên Hòa Kindergarten, Yên Hòa kommun, Đà Bắc distriktet, Hòa Bình provinsen. Hon växte upp i ett fattigt landsbygdsområde längs floden Đà, där hennes förfäder avstod mark för byggandet av Hòa Bình vattenkraftverk.

Nhap Hamlet, Dong Ruong-kommunen, är ett särskilt avlägset och missgynnat område i Da Bac-distriktet i Hoa Binh-provinsen. Invånarna bor utspridda över sluttningarna längs flodstränderna, så transporterna sker främst med båt. Många familjer äger inte båtar, vilket gör det mycket svårt att transportera sina barn till och från skolan. Därför erbjöd hon sig frivilligt att ta barnen till skolan för att lugna föräldrarna.

När hon minns sina tidiga dagar där, år 2005, då hon var kontraktslärare och bara tjänade 50 000 VND i månaden, var det enda transportmedlet för henne och hennes elever en flotte gjord av bambustänger blandade med cement för att skapa en båt. Det var fint i soligt väder, men i dåligt väder – regn, dimma, minusgrader – blev det mycket svårt att resa, och sikten var begränsad. Vid dessa tillfällen brukade hon och hennes elever försiktigt ta sig framåt eller kura sig längs stranden och vänta på att vinden skulle avta innan de fortsatte.

Och så, tyst, dag efter dag, morgon och kväll, skötte Ms. Nụ barnens vård medan hon frivilligt rodde båten och tog elever från Nhạp by till skolan. "Under de senaste 18 åren minns jag inte exakt hur många barn jag har transporterat eller hur många resor jag har gjort. Jag minns bara att jag under skolåret transporterade minst två barn, och under året med flest, 18. Jag betraktar alltid de barnen som min egen familj..."

Hittills, i det nya bosättningsområdet efter den historiska översvämningen 2017, behöver lärare och elever inte längre korsa floden för att komma till skolan. Fru Nu anförtrodde: "Jag tänkte aldrig på att sluta med det här arbetet eftersom det var för svårt, för om jag slutade skulle barnen inte kunna gå i skolan. Eller om de gjorde det skulle det bli mycket svårt och mödosamt. Jag kan inte hjälpa dem med terminsavgifter eller dagliga matkostnader, men jag ingjuter alltid motivationen i dem att hålla ut och sträva, för med ansträngning kan alla drömmar gå i uppfyllelse"...

Över hela landet finns det lärare som har gjort tysta uppoffringar och inte kan lämna på grund av sina elevers förvirrade blickar. Som Miss Universe H'Hen Niê uttryckte, växte hon upp i bergen med föråldrade seder, och att träffa dessa lärare var som att se sig själv i sin barndom. Hon var djupt rörd och tacksam eftersom lärarna inte gav upp, vilket gjorde att hon och många andra barn kunde nå sina ambitioner. Och framför allt, för de fantastiska saker som finns kvar, är dessa lärare som "mödrar" som för alltid kommer att vara vårdade i sina elevers hjärtan...

Källa: https://baophapluat.vn/cam-on-thay-co-da-o-lai-post495969.html