Metaforernas konst
Co Tu-folkets "talande och sång av folksånger", som erkändes som ett nationellt immateriellt kulturarv år 2015, bevaras med stor stolthet och förekommer naturligt i många sammanhang, från bröllop och byfestivaler till sammankomster mellan byar. Det finns inget fast manus eller färdigbyggd scen; allt formas genom flexibel improvisation, baserad på livserfarenheter och en djup förståelse för samhällets kultur.
Enligt forskare inom bergskultur är språket inom folksång och -recitation rikt på metaforiska bilder, ofta lånade från berg, skogar, floder, bäckar, fält, träd, fåglar och djur för att förmedla budskap om livet och hur människor interagerar med varandra. Genom detta blir tal en form av verbal konst, både nära livet och genomsyrad av kulturellt djup.
Vid den första traditionella Co Tu-kulturfestivalen i Song Kon-kommunen nyligen demonstrerades seden att recitera och sjunga folksånger tydligt i samhällets brödraskapsceremoni. Innan ceremonin började förberedde rådet av byäldste från byarna Ra Lang, Ra Dung och Ra Nuoi offergåvor och bad andarna och förfäderna om tillstånd att hålla "Pr'ngooch"-brödraskapsceremonin mellan det tidigare Jo Ngay-samhället och de tidigare kommunerna A Ting och Song Kon. Denna händelse ägde rum i samband med att de tre kommunerna slogs samman till den nya Song Kon-kommunen, och tjänade som ett tillfälle att ytterligare stärka brödraskapet mellan Co Tu-folket.
Byäldste Alăng Chúc (Ra Lang by), som representerade den tidigare kommunen Jơ Ngây, inledde folksångsframträdandet med livfulla bilder, där han använde bäcken, skogen och de korsande vägarna för att tala om mötet och harmonin mellan Cơ Tu-byarna. Mer än bara en hälsning uttryckte folksången som sjöngs av äldste Chúc tro, acceptans och delande inom samhällets nya gemensamma kulturella rum.
"Även när de placeras bredvid varandra går dessa krukor aldrig sönder", avslutade äldste Alăng Chúc och använde bilden av krukor, vilket antydde att Cơ Tu-folket som lever i samma miljö alltid förblir nära, utan fiendskap eller splittring.
Så snart äldste Alang Chuc avslutat sin vers fick han omedelbart svar från en äldste på andra sidan hallen. På gården kom en grupp människor med traditionella offergåvor som korgar med klibbigt ris kokt i bamburör, buffelhornformade kakor, klibbigt ris, ris, grillad fisk i bamburör, risvin och vävda mattor för att bidra till ceremonin. En "välkomstfest" dukades upp, täckt med bananblad. De äldste turades om att improvisera verser och sånger, och uttryckte en gemensam berättelse om broderskap och vänskap, och sa att från och med nu skulle all fiendskap läggas åt sidan, och Co Tu-folket i alla regioner skulle vara ett, levande tillsammans i harmoni.
En berättelse om karaktär och liv.
Äldste Clâu Blao (byn Voong, kommunen Hung Son) sa att Co Tu-folket alltid är stolta över sin folksång och sitt berättande, särskilt efter att denna konstform erkändes som ett nationellt immateriellt kulturarv år 2015. Denna unika form av improviserad konst tjänar till att förmedla berättelser och händelser, introducera ämnen eller lösa interna konflikter genom metaforiska bilder som är subtila och diskreta. Varje folksång innehåller många lager av djup innebörd, som återspeglar samhällets livsrum i höglandet, kopplat till naturen och övertygelser.
Enligt den äldre Clâu Blao ligger värdet av konsten att recitera och sjunga folkvisor i förmågan att resonera och tankedjupet. Ju fler betydelselager en folkvisor har, desto mer visar den talarens intelligens och skicklighet. För att förstå den korrekt måste lyssnaren själv härleda betydelsen; den kan inte förstås enkelt.
”Det fina med att recitera och sjunga folksånger ligger i hur Co Tu-folket upprätthåller rättvisa och gemenskapsandan. I dessa folksånger ger de äldre råd till sina ättlingar om hur man ska leva, bete sig och leva harmoniskt inom samhället. Men nuförtiden har unga människor få möjligheter att lära sig, eftersom denna konstform i hög grad förlitar sig på improvisationsförmåga och livserfarenhet”, delade äldste Clâu Blao.
Enligt Do Huu Tung, ordförande för folkkommittén i Song Kon-kommunen, är konsten att recitera och sjunga folksånger en utbredd metod i Co Tu-samhällets kulturliv. Det betraktas som en konstform av "tävling" mellan äldre från olika byar, mellan värdar och gäster; och används till och med för att lösa interna konflikter. Folksånger spelar en viktig roll i social fostran och presenterar mycket övertygande argument som tvingar andra att erkänna och följa dem.
”Co Tu-folkets talade och sjungna verser har ofta flera betydelselager. Ju djupare och mer subtil betydelsen är, desto mer kan motståndaren inte ’tävla’ med den, vilket bevisar sångarens talang. Svårigheten är dock att det inte finns någon gemensam modell att lära sig; det beror helt på varje artists improvisationsförmåga, skicklighetsnivå och erfarenhet. Därför etablerade vi under många år, när vi fortfarande var en lokalitet på distriktsnivå, många klubbar för talade och sjungna verser. Genom regelbundna aktiviteter undervisade byäldste och artister direkt, vilket gav unga människor möjlighet att få tillgång till och lära sig”, sa Tung.
Folkvisor löser bytvister.
Äldste Bh'ling Hạnh, från byn Công Dồn (kommunen Nam Giang), sa att konsten att recitera och sjunga folksånger är tydligt uppenbar i samhällslivet, där många konflikter och dispyter mellan byar och familjer löses genom dessa sånger. Istället för att direkt analysera eller förklara händelser använder dessa sånger liknelser och personifiering för att förmedla budskap, vilket hjälper lyssnare att skilja rätt från fel. Enligt äldste Bh'ling Hạnh behöver utövare en uttrycksfull röst och förmågan att välja bildspråk, uttrycka idéer koncist och anpassa sig till sammanhanget för att bevara den muntliga traditionen av denna unika konstform.
Källa: https://baodanang.vn/vang-dieu-ly-tren-ngan-3336894.html
Kommentar (0)