Återvänd till den gröna skogen

Innan de första sommarsolstrålarna hann tränga igenom den tjocka dimman på toppen av A-ruung väckte Ka-lang-fåglarnas melodiska kvitter vid bäcken den vidsträckta gränsskogen.

Turister står under ett tusenårigt banyanträd i Tay Giang-skogen. Detta banyanträd erkändes som ett kulturarvsträd år 2020. Foto: PL.PL

Eden att skydda skogen

Jag minns att jag år 2024 ledde en expedition till den gröna cypressskogen vid Langfloden med ett team från Vietnam Association for the Protection of Nature and Environment. När jag vandrade mitt bland den orörda skogen svällde mitt hjärta av en orubblig tro på att våra förfäders arv är det "gröna guldet" som kommer att försörja framtida generationer.

Herr Le Huy Cuong, medlem av Heritage Tree Council (Vietnam Association for the Protection of Nature and Environment), var 83 år gammal vid den tidpunkten men fortfarande fast besluten att gå i mer än tre timmar för att besöka de gamla järnveds- och ebenholtsträden och hade personligen med sig en borr för att ta prover från träden. Han förundrades över en vidsträckt grön järnvedskog, med en hög täthet av stora träd som växte tätt tillsammans på kullarna längs Langfloden.

En natt, vid hängmattan i den gamla provisoriska hyddan som byborna i Ta-ri byggt för att plantera fler unga järnvedsträd på den tomma tomten mitt bland den vidsträckta gröna järnvedsträden, kom han med några goda idéer. Han föreslog att jag skulle namnge träden efter Co Tu-kulturen. Han sa att inom en snar framtid, när klustret av gröna järnveds- och ebenholtsträd erkänns, kommer Tay Giang att ha en starkare grund för att utveckla unika turismprodukter baserade på byns kulturella värden och det historiska skogsekosystemet.

Upplevelsefulla turismvägar som vandring genom tusenåriga gröna cypressskogar, lärande om de "forntida cypresserna" som är förknippade med Co Tu-folkets namn och legender, i kombination med utnyttjandet av lokala medicinalväxter, kommer att skapa en unik attraktion för ekoturism i detta område.

Dessutom kommer aktiviteter som erbjuder upplevelser av lokalt liv, som att samla vilda grönsaker, fånga fisk, simma i Langflodens vattenfall, lyssna på berättelser om att skydda skogen och byn, eller njuta av traditionell mat i det svala klimatet i Zơng-området längs floden, att bidra till att fullända den ekokulturella turismprodukten. Om det förvaltas och utnyttjas vetenskapligt kommer detta att vara en höjdpunkt för Tay Giang för att locka turister som älskar naturen och brinner för att utforska lokal kultur.

Följande dag, under kartläggningen, räkningen och mätningen av träden, föreslog jag namn med kulturell betydelse från Co Tu-folket för de gamla gröna lim- och ebenholtsträden. Jag associerade dem med lederna så att besökare senare, när turistvägarna är etablerade, kan välja stigar för att besöka träd som: Jrăng A-va Hồ (limträdet uppkallat efter president Ho Chi Minh), Jrăng Kách mạng (det revolutionära limträdet), Jrăng Triing (limträdet uppkallat efter näshornsfågeln)..., och sedan besöka Mun Quyết định (Beslutsam), Mun Đoàn kết (Enhet), Mun Thắng thắng (Seger), Mun Hòa bình (Fred), Mun Trường sinh (Evigt liv), Mun...

Namn djupt rotade i Co Tu-folkets anda har fått kulturarvsträden, vilket förvandlar varje träd till ett kulturellt vittne.

livlig.

År 2024 erkändes 959 gröna limträd som vietnamesiska kulturarvsträd, inte bara som en titel, utan som en hyllning till skogens anda genom den heliga skogsofferceremonin (skogens tacksägelseceremoni) som hålls varje vår.

Turismens filosofi baserad på att ge tillbaka.

För att förstå känslorna hos folket i Tay Giang återvände jag till byn.

Pơr-ning träffade byns äldste Cơlâu Nhấp, den "levande historieboken" i den vidsträckta skogen. Den gamle mannens röst var djup och kraftfull som ett vattenfall: "Mitt barn, vi Cơ Tu-folk betraktar skogen som Yàngs (de gudomliga varelsernas) boning. Grön turism handlar inte om att leda turister in i skogen och samla in pengar. Det vore ett brott att låta turister trampa på rötterna till lim-, mun- och uoi-träden, eller bryta grenar av rhododendron. Grön turism i Tây Giang måste vara 'tacksamhetens turism'."

Besökare kommer hit, de andas den friska luften i Moderskogen, och de måste lära sig att älska skogen som lokalsamhället gör. När människorna bevarar den kulturarvsbevarande skogen kommer skogen att vara lycklig, den kommer att ge ginseng, vatten, värdefulla medicinalörter, ved för värme på vintern, bambu för vävning och robust virke för att bygga hus på styltor, gemensamhetshus och långhus, och den orörda skönheten för hållbar turism. Skogen är en skatt som ingen bank någonsin kan hålla helt och hållet.”

Angående bykulturen betonade äldste Nhap att gươl (byns samlingshus) är där förfädernas essens sammanfaller. En by med gemensam turism som saknar språken Cha-gơr, Chiing, Cơ-bhâr, A-bel och Ân-jưl, saknar folksångerna Ba-boóch och Bhư-noóch, saknar dansen tâng-tung da-dá, saknar själen i vävning, brokadtillverkning och träsnideri, saknar röken från den heliga härden och saknar kassavavinet (risvinet) för att underhålla byns ärade gäster, då är den byns gươl bara ett själlöst skal.

”Vi utvecklar turismen för att visa upp Moderskogens och Co Tu-folkets skönhet och värde för världen, inte för att förvandla oss till någon annan för att behaga turister.” Den äldres ord var som ett högtidligt löfte mitt i den vidsträckta skogen, som bekräftade att identitet är roten till utveckling.

De majestätiska samlingshusen i Pơr-ning, Tà-vang och A-rọ, där många storslagna festivaler har hållits och fått brett erkännande, har lämnat de gamla skogarna och håller på att bli globala förbindelsepunkter. Tack vare nationella målprogram har traditionella hus på pålar förvandlats till mysiga boenden i hemmiljö. Där hittar besökarna inte lyxen av luftkonditionering, utan upplever själens elegans: en väldoftande broderad kudde, en rik skål med bambusoppa och en kopp starkt, örtjäst Ba-kích-vin.

I sin turismutvecklingsplan för perioden 2026-2030 har Tay Giang identifierat utvecklingen av exemplariska kulturella och ekoturistiska bymodeller. Turister kommer inte bara att stanna kvar utan också uppleva kulturen och fördjupa sig i livet i ett samhälle som stolt lever på det arv som lämnats efter sig av sina förfäder.

Inom en inte alltför avlägsen framtid, när Lang-Zuoih-vägen (den kommunala vägen som förbinder Tay Giang och Nam Giang) är färdigställd, kommer Langfloden, en flod av minnen och gröna ambitioner, gradvis att väckas till liv med sin potential för vandring, sportturism och värdefulla medicinalväxter.

Om du någon dag känner dig överväldigad av stadens liv och rörelse, kom ihåg att väster om Quang Nam-provinsen ligger den djupblå Tay Giang-floden och väntar på dig.

Källa: https://baodanang.vn/ve-voi-rung-xanh-3332152.html