Män säger om San Diu-kulturen.

Kom ihåg hinken...

Generationer födda på 70- och 80-talen och tidigare är säkerligen alla bekanta med folkversen: "Igår öste jag vatten vid byns brunn / Jag glömde min skjorta på en lotusblomskvist." Denna vers återspeglar det nordvietnamesiska böndernas arbetsliv och produktiva liv, med banyanträdet, flodstranden, bygården och den blomstrande kärleken mellan par i denna vackra och enkla landsbygdsmiljö.

Och generationer av bönder i allmänhet, och San Diu-folket i Thien Ke-kommunen i synnerhet, har vuxit upp i den byn, fulla av tillgivenhet och kamratskap. Det är därför San Diu-familjerna än idag bevarar välbekanta föremål från sina dagliga liv och produktionsaktiviteter, såsom vattenhinkar, vattenkrukor, rismortel, grytställ, rensbrickor och såll... Allt detta bevaras noggrant av de äldre och visas upp och introduceras vid den etniska kulturfestivalen i Thien Ke, med stolthet över sitt folks forntida kulturskatter.

"Gàu sòng" (en typ av vattenhink) är nära förknippad med Sán Dìu-folkets jordbruksmetoder.

Herr On Van Long presenterade de jordbruksredskap han samlat och visade upp i sin monter under festivalen och demonstrerade hur man öser vatten ner i risfälten, samtidigt som han berättade om vattenskopans värde och betydelse. Han sa att det väcker många minnen från förr i tiden när man tittar på detta verktyg. Under planteringssäsongen, särskilt under torrt väder, var varje hushåll uppe hela natt och dag och ösade vatten ner i sina fält. De gamla vattenskoporna var vanligtvis vävda av bambu, formade som en tratt med en utsvängd mynning. En stor bamburing användes för att förstärka kanten, och sidorna var försedda med en ram, med en bambustång som löpte över mitten för att dela hinken. Utan pumpar, och enbart förlitande på mänsklig styrka, var atmosfären vid vattenskopan med dessa hinkar lika livlig som på en festival.

Mr. On Van Longs utställning av gamla verktyg och produktionsutrustning visar också många föremål som förknippas med de gamla vedeldade spisarna. Det finns ett grytunderlägg flätat av bambu och rotting för att skydda spisgolvet från att bli svart. Bredvid det finns flera svarta krukor som används för att koka ris och soppa. Det finns också kastbrickor, korgar och behållare för förvaring av majs och torkning av ris; riströsksiktar och grönsakskorgar som används av kvinnor, alla vävda av bambu. Och slutligen finns det rismorteln, som inte bara ger varma och mättande måltider utan också är äktenskapsmakaren för många par i San Diu.

Några hushållsartiklar visades upp och introducerades vid den etniska kulturfestivalen i Thien Ke-kommunen.

Enligt Mr. On Van Long är livet väldigt annorlunda nu än det brukade vara, men de enkla verktygen och utrustningen påminner den yngre generationen om de svåra tider deras förfäder gick igenom. Det är historia, som ingen San Diu-person någonsin bör glömma.

Män säger kultur

San Diu-folkets kulturella utrymme är också imponerande tack vare dess rika och mångsidiga kulinariska kultur. Där hittar du inte bara den unika "chao im" (vit gröt) utan också en mängd olika kakor med distinkta smaker från berg och skogar. Dessa inkluderar "banh chung gu" (knölvalsriskaka), "banh tro" (askkaka) och "banh nep" (klibbig riskaka)...

Fru Diep Thi Vong skar försiktigt varje bit av riskakan och arrangerade den på en tallrik och sa: "Knölvalskriskakan är också en helig kaka i den etniska gruppen San Dius kulinariska kultur. Som namnet antyder härmar knölvalskriskakan formen av en kvinna som arbetar på fälten och sliter året runt i sol och regn. Kakans form påminner San Diu-generationen om deras motståndskraft och hårda arbete inom arbete och produktion. Därför gör varje hushåll riskakor på Tet (månnyåret) för att offra till sina förfäder."

Klibbig riskaka med knölvalar (Bánh chưng gù) är en oumbärlig rätt under helgdagar och Tet (vietnamesiskt månnyår).

I San Diu-folkets kultur betraktas mat som en aptitretare, medan folksånger och danser är som ett berusande elixir, särskilt Soọng cô. Soọng cô betyder på San Diu-språket sång med rop och svar, med texter i sjustavig fyrradig fyrradig kvatrainstil, nedtecknade med forntida kinesiska tecken och förts vidare muntligt genom folklore. En San Diu-legende berättar om en flicka vid namn Ly Tam Moi i en viss by som var mycket intelligent, vacker och skicklig på sång med rop och svar, en färdighet som ingen någonsin kunde överträffa. Tre begåvade unga män kom till henne men kunde inte utkonkurrera henne, vilket lämnade henne med sorg och ånger för att hon inte bjöd in dem till byn. Därför sjöng hon dag efter dag med en gripande, längtansfull röst, som gradvis blev melodin till Soọng cô.

Temana i Soọng cô-sångerna kretsar kring arbetsliv, produktion; familjekänslor; vänskap och romantisk kärlek... Herr Ôn Văn Long, medlem i Sán Dìu Ethnic Culture Club, berättade att sången vanligtvis inkluderar steg som: sjunga för att bekanta sig, hälsa, erbjuda drycker och betelnötter, dela känslor mellan mannen och kvinnan, sjunga i gryningen och sjunga avsked...

Att sjunga Soọng cô är mycket svårt, särskilt att sjunga den bra. Detta beror på att rytmen i Soọng cô-sången är stabil i längd, röstomfånget inte är för stort, tonhöjdsområdena följer varandra smidigt, med få plötsliga toppar och dalar, och få abrupta förändringar i utsmyckningar. Detta är den inneboende egenskapen som skiljer Soọng cô från andra folksånger från andra etniska grupper.

Medlemmar i San Diu Ethnic Culture Club övar att sjunga Soong Co.

Han sa att Soọng cô inte är blommig utan härrör från varje persons genuina, enkla tankar och känslor. Från 14 års ålder sjöng han och bypojkarna hela natten och hela dagen. Om det var ett bröllop sjöng de hela dagen, från runt klockan 8 till 23 eller midnatt. När brudgummens familj kom för att hämta bruden var de tvungna att sjunga i en "call-and-response"-stil med brudens familj; bara om de kunde vinna kunde de ta bruden. Även under bröllopsförberedelserna (oavsett om det var för mycket eller för lite) var de tvungna att sjunga i en "call-and-response"-stil för att be om brudens familjs förståelse... Men att sjunga var väldigt roligt, och det stärkte enigheten och närheten i byn. Små konflikter löstes tack vare de genuina, innerliga texterna i Soọng cô.

Thien Ke-kommunen har för närvarande över 4 400 San Diu-invånare som bor i byarna Van Song, Tan Phu, Lang Sinh och Thien Phong, vilket motsvarar cirka 54 % av kommunens befolkning. Enligt kamrat Truong Viet Hung, sekreterare för partikommittén i Thien Ke-kommunen, är San Dius etniska kulturella utrymme extremt rikt och mångsidigt, och att bevara San Dius kultur är allas ansvar. Den omedelbara lösningen är att upprätthålla en effektiv verksamhet för San Dius etniska kulturklubb. Klubbmedlemmarna kommer att vara kärnan i att bevara Soong Cos kulturarv, traditionella danser, undervisning i broderi, bevarande av ritualer, språk, traditionella dräkter och folklekar för den etniska gruppen San Diu.

De omedelbara åtgärder som vidtagits för att bevara San Diu-kulturen i Thien Ke-kommunen öppnar upp en ljus framtid för San Dius kulturella rötter att sprida sig och djupt genomsyra samhället.

Källa: https://baophutho.vn/men-say-van-hoa-san-diu-225728.htm