Tänker på pappa i livet och konsten

(PLVN) - Har vi någonsin undrat: Varför kallar vi de människor som födde oss för far, mor, pappa/pappa, mamma? Dessa tillgivna namn har sina rötter i att bilda familj.

Föräldrar med två ord kärlek

Enligt folkloreforskaren Nhat Thanh har titlarna far och mor, far och mor, funnits sedan urminnes tider. Legenden ”Hong Bang” i boken Linh Nam Chich Quai nedtecknade att: Närhelst människor var i nöd ropade de till kung Lac Long: ”Bo, oavsett vart du går, han kommer och räddar oss.” Under den meningen noterade författaren: ”Folket i södern kallar sina fäder för ”bo” från och med den tiden.” Ordet ”bo” (samma ljud som ”pappa”) används fortfarande idag, eftersom ”bo lao” är en äldre som är lika med en gammal far.

Boken "Imperial Annals of Vietnam" återger: År Tan Vi (791) reste sig Phung Huong, infödd i Duong Lam (nu Phuc Tho-distriktet, Son Tay-provinsen), mot Tangdynastins kolonialregering. Efter hans död utsåg soldaterna hans son till sin efterträdare. Av beundran för honom byggde de ett tempel för att dyrka honom och hedrade honom som Bo Cai Dai Vuong, eftersom de betraktade honom som en stor och viktig person, likt en förälder.

”Orden ’fader’ betyder ’far’ och ordet ’dotter’ betyder ’mor’ har gått igenom dussintals århundraden och är fortfarande fulla av vitalitet i vietnamesiskt språk och litteratur”, bekräftade forskaren Nhat Thanh. Våra ordspråk säger: ”Det vilda barnet är modern” eller ”I september växer röda mandariner/I mars kommer ungarna tillbaka” (ungarna betyder mor och barn).

Förutom att kalla far och mor, far och mor, kallar många orter även far och mor för "lärare" i Röda floddeltat, "far och mor" som folket i södern, "ba me" som folket i Phu Yen . I boken "Dat le que thoi" sa forskaren Nhat Thanh att far och mor också kallades "cuu mo". En trendig trend från feodalperioden till västerniseringen som dök upp i Vietnam i början av 1900-talet: "Förr i tiden brukade de anställda i mandarinernas hem och folket kalla sönerna och svärdöttrarna i denna klass för "cuu mo moster", sedan följde de rika pojkarnas och flickornas barn efter och kallade sina föräldrar för "cuu mo moster" och i dessa familjer var folk stolta och gillade det så. Gradvis spred sig denna sedvänja, från tjänstemännen (under den franska kolonialtiden hade många tjänstemän rangordningar som inte var lägre än högt uppsatta mandariner) och sedan till och med till köpmännen i städerna."

De två orden "farbror och faster" steg som en drake och ville överväldiga och ersätta de två orden "föräldrar", men försvann plötsligt, i hemlighet och med skräck, och drog sig snabbt tillbaka i tystnad samtidigt som den byråkratiska regimen upphörde i augusti 1945. Från och med då återgick de två orden "farbror och faster" till sin rena gamla betydelse: "farbror" är mors yngre bror och "faster" är farbrors fru", uttryckte Nhat Thanh sin åsikt.

Nhat Thanh betonade också att den tillgivna ropet från "föräldrar", även om det uttrycks olika på olika platser, fortfarande är kärt i den vietnamesiska familjetraditionen. De som lämnar sina föräldrar för att åka till staden för att studera och försörja sig ser fortfarande fram emot den dag de återvänder till sina föräldrar för att bli tröstade. Föräldrar anser alltid att barn är dumma även om deras hår har blivit grått.

”Genom livets växlingar är orden ”far” och ”mor” fortfarande de officiella. Folkliga ordspråk, litteratur och poesi har sällan utrymme för andra ord. ”Ett barn är bättre än sin far, familjen är välsignad”; ”En far äter salt mat, barnet är törstigt”; ”En mor uppfostrar sitt barn med himlen och havet/Ett barn uppfostrar sin mor och sitt barn, räknande varje dag”/”Ett barn, en mors barn, men en svärdotter, en svärdotter som henne” (Le Quy Don - Dikt: En mor ger sin son råd när han går till sin mans hus)”, avslutade Nhat Thanh.

Ordspråket "augusti är faderns dödsdag, mars är moderns dödsdag" har förts vidare än idag och har fortfarande sitt fulla värde. Det påminner oss alla om den årliga dödsdagen för kung Bat Hai och kung Hung Dao i augusti och prinsessan Lieu Hanh under den tredje månmånaden. Skönheten i kulturella övertygelser - där både mor och far, både gudinna och gud respekteras uppriktigt av folket.

Scen från filmen Cykeltjuvarna. (Källa: ST)

"Kärleksfull far men stor ambition uppnådd inte"

”Förr satt far och drack vin, mor satt och stickade/Utomhus, på vintern, föll banyanträdets löv…/Förr, bredvid fars säng, satt mor långt borta/Tittade på far och tyckte synd om honom, hans stora ambition uppfylldes inte…” (Tran Tien - Min mor)

Den här texten är väldigt bekant för mig. Jag tänker på min far när han planerade att åka till Östeuropa. Han åkte till Hanoi för att vänta länge, men sedan kollapsade blocket och min far ansåg sig arbetslös och återvände hem för att arbeta som jordbrukare. Livet på den tiden var för hårt, min mor var tvungen att arbeta som gatuförsäljare vid sidan av undervisningen, min far gick från att vara kader till jordbrukare, alltför förvirrad. Familjens svåra liv på den tiden fick mig att inse innebörden av sången "älska din far, den stora ambitionen svek".

En sång skriven av musikern Tran Tien om mamman, men bilden av fadern är tyst. Bilden av honom som sitter och dricker vin av en man vid makten, men bredvid honom står fortfarande en kvinna som stickar en tröja och ger honom värme. Även om mannens stora ambition är bruten, vill han fortfarande vara ett stöd för familjen, men tiderna får människor att gå vilse. Som Tan Da sa "Hög talang, lågt öde, deprimerad anda/ Vandrar omkring, beroende av att spela, glömmer hemlandet". Detta är en sång där bilden av en far vid makten sjungs med den djupa tillgivenheten hos en familj som klamrar sig samman och förlitar sig på varandra i svåra tider.

En stor film av världen släpptes 1946 - Bicycle Thief, regisserad av Vittorio De Sica, berör fortfarande tittarna trots att den har blivit en klassiker. Det är berättelsen om Ricci - en arbetslös man i Rom, som efter lång tid äntligen hittade ett jobb som affischpojke med villkoret att han måste ha en cykel för att kunna ta sig till jobbet.

Detta tvingade hans fru att sälja många saker i huset för att kunna köpa en bil. Men medan han satte upp affischer på gatan stal någon hans verktyg för att försörja sig. Han och hans son Bruno var tvungna att springa runt i en enorm stad med hundratusentals hungriga människor som dem för att hitta en bil.

Och när han slutligen fångade tjuven, skyddades han av en folkmassa så att han inte kunde hitta cykeln. I ett ögonblick av desperation och förvirring stal han en annan cykel men misslyckades... Resan för att hitta och stjäla familjen Riccis cykel avslöjade en del av Italiens historia och samhälle vid den tiden. Cykeln i filmen erövrade världen. Detta anses alltid vara en typisk film för den realistiska filmtrenden och fick en Oscar för "Bästa utländska film" 1949. Den röstades fram som det bästa verket genom tiderna.

Filmen lämnade en djup sorg kvar över deras miserabla öde när de hamnade i en återvändsgränd, övergivna och oförmögna att hitta sin framtid. Men djupt inne i sina hjärtan var far och son fortfarande fulla av kärlek och optimism för varandra.

Verket jag nyligen såg är filmen That Mountain, That Man, That Dog av regissören Jianqi Huo, Kina. En inspirerande film om kärlek mellan far och son. En berättelse om motståndskraft, tillit och inspiration från en far och son som arbetade som brevbärare för människor i bergen i Hunan, Kina på 80-talet av 1900-talet.

Scen från filmen Cykeltjuvarna. (Källa: ST).

En ensam gammal man satt vid huvudentrén till sitt hus på bergssluttningen. Han väntade på att brevbäraren skulle komma med ett brev från hans barnbarn som hade lämnat hemmet för länge sedan och av någon okänd anledning aldrig återvänt. Han grät tills han blev blind av saknad efter sitt barnbarn. Faktum är att det inte fanns något brev från hans barnbarn till honom. Brevbäraren förstod hans längtan och skrev ett brev utan ord och läste det för den gamle mannen. Varje gång han hörde brevet grät han och satte brevet på hjärtat. Och när brevbäraren och hans son gick satt han fortfarande kvar och hoppades att de en dag skulle återvända... Det var en scen som hemsökte mig.

Fadern skulle snart gå i pension och sonen följde i sin fars fotspår. Hans första postutdelning åtföljdes av sin far, och även hans sista postutdelning. En hund vid namn Lao Nhi var hans följeslagare. Under tre dagar av postutdelning genom byar korsade de fält, skogar, dalar, branta sluttningar... fadern lärde honom hur man arbetar, möter, hälsar och delar ut post. Historien verkade monoton, men genom att följa i sin fars fotspår lärde sig hans ungdom många saker.

Det är principen "postleveransvägen måste vara postleveransvägen", ta inte bussen utan måste gå för att vara korrekt. Varje brev är mottagarens iver och respons, så du måste vara mycket försiktig så att du inte tappar bort eller glömmer. I filmen finns det en scen där brevet blåses bort av vinden, fadern får panik. Han förstår att om brevet försvinner kommer mottagaren att förlora kontakten, förlora kontakten, förlora förväntningarna på information från varandra...

Sonen lärde sig av sin far, och han såg sin ungdom när han såg sin son leka med flickan i bergen. Han gifte sig med flickan i bergen vid ett möte. Han sa att han älskade sin fru som var tvungen att vänta på honom hela sitt liv, på grund av arbetet fortsatte han att försvinna... Han såg också sin son växa upp och ta sig an det jobb han hade ägnat hela sitt liv åt.

Han utförde detta jobb tålmodigt, utan att be om befordran, han ville att hans son skulle fortsätta sitt arbete, han sa till sin son att finna glädje i sitt arbete: "Det här jobbet är också svårt, men när man reser mycket, träffar människor, verkar arbetet normalt, livet verkar väldigt enkelt."

Det här är enastående litterära verk om fäder. Fäder som inte är framgångsrika, rika eller berömda. Det är människor som är föråldrade, fattiga, arbetslösa eller har vanliga jobb, men deras kärlek och stora uppoffring för sin familj är alltid stor och tillräcklig. Så att ropet "pappa" i familjen alltid genljuder oavsett omständigheterna.

Tuan Ngoc

Källa: https://baophapluat.vn/nghi-ve-cha-trong-doi-song-va-van-nghe-post551754.html