Berättelsen om en amerikan som fängslades av Ho Guom-sjön.

Nguyen Viet Chien kommenterade att diktsamlingen "Förtrollningen vid Ho Guom-sjön" uttrycker författarens djupa kärlek till Hanoi och öppnar upp ett större tema om resan att läka efterkrigssår.

Professorn, doktorn i naturvetenskap, poeten och före detta amerikanske soldaten Bruce Weigl lanserar sin diktsamling "Förtrollningen vid Ho Guom-sjön". Foto: Thuy Hanh.

”Förtrollningen vid Ho Guom-sjön är en berättelse om Hanoi , både en veterans andliga dagbok, en efterkrigsreflektion och en bön för fred”, anmärkte poeten Nguyen Viet Chien om diktsamlingen ” Förtrollningen vid Ho Guom-sjön” av professorn, doktorn, poeten och före detta amerikanske soldaten Bruce Weigl, översatt av Tran Le Khanh, som lanserades i Hanoi på morgonen den 2 juni.

Den vietnamesiska själen hos en före detta amerikansk soldat

Bruce Weigl har en säregen koppling till Vietnam. För sextio år sedan, som 18-årig soldat, kom han till Vietnam för att strida, beväpnad endast med vapen och ammunition. Sextio år senare återvänder han till Vietnam och har med sig en samling passionerade dikter om Hanoi.

Bruce Weigls kärlek till Vietnam är komplex. Det är ingen överdrift att säga att hans kärlek är något besatt. Han reser fram och tillbaka till Vietnam ofta, minst vartannat år. Han berättar ofta för pressen att han älskar naturen, maten och Vietnams folk. Han sa en gång att han kanske var vietnames i ett tidigare liv.

Men hans koppling till Vietnam, särskilt till Hanoi, är kanske djupare än han själv säger. Det är en andlig, intuitiv koppling. Detta framgår redan i inledningen till diktsamlingen.

Diktsamlingen "Förtrollningen vid Ho Guom-sjön". Foto: Vietnam Writers Association Publishing House.

Han skrev: "Jag tror att jag alltid hemsöks av andar [...] Av skäl som inte är helt klarlagda, förmodligen relaterade till kriget och mina upplevelser där, varje gång jag återvänder till Vietnam, följer dessa andar mig och blandar sig med andra andar som talar ett annat språk."

Författaren tillbringade åtta veckor i Hanoi och upplevde en "poetisk utströmning". Han erkände att han överlämnade sig åt vägledning av "osynliga krafter" när han vandrade genom den tusenåriga staden. Dikter fann honom, och han beskrev sin poesi som "ett samarbete med många röster, som framträder kollektivt som i en dröm".

”I Hanoi var jag uppslukad av något som överskred mig själv”, skrev han. Han var uppslukad av den där onämnbara aspekten av Hanoi, lät sina känslor välla till den grad att de nästan överväldigade honom, för att sedan vara ärlig med den där känslostormen, låta den passera genom honom, ner på pappret.

En diktsamling om smärta, kärlek, historia och förlåtelse.

Poeten Nguyen Viet Chien har reflekterat över Bruce Weigls diktsamling på många sätt. ”Han är inte bara en poet som skriver om krig ur ett amerikanskt perspektiv, utan också en man som hemsökts av historien under hela sitt liv. Han kom till Vietnam som en plats för dialog, ånger, återfödelse och att lära sig älska igen. Många verk om krig stannar ofta vid känslor av trauma, skuld och kris, men i den här samlingen går han längre”, kommenterade poeten Nguyen Viet Chien.

Poeten Nguyen Viet Chien vid boklanseringen. Foto: Thuy Hanh.

Bruce Weigl minns inte bara kriget, utan överskrider det också, för att se det vietnamesiska folket i sina liv idag. Han konfronterar inte bara det förflutna, utan söker också läkning; han skriver inte bara om personlig smärta, utan placerar också den smärtan i ett utrymme där kärlek, medkänsla, historiskt minne och förlåtelse samexisterar.

Hanoi framstår i hans poesi som det verkligen är. Men mitt i Hanois fridfulla landskap återuppstår ibland oväntat "spöken från det förflutna" – minnen från slagfältet. I fredstid minns han förluster. Krigsminnen tränger sig alltid oväntat in i nutiden och skakar den i grunden.

Men i slutändan valde Bruce Weigl läkning, försoning och uppståndelse. Det valet återspeglas delvis i de avslutande raderna i hans dikt "Förtrollningen vid Hoan Kiem-sjön". Han skrev: "Ibland finns det inget motgift mot förlust / förutom uppståndelsen av en själ / som någon finner inom dig."

Författaren läser sina dikter vid boklanseringen. Foto: Thuy Hanh.

Diktsamlingen bär också ett betydande prägel av poeten Tran Le Khanh, som översatte samlingen till vietnamesiska. Driven av den amerikanske poetens tillgivenhet för Vietnam strävade Tran Le Khanh efter att hitta ett liknande sätt att uttrycka det, genom att översätta det på ett enkelt sätt, på ett sätt som vietnameserna kan förstå, samtidigt som den förmedlar innebörden av originalverket.

Enligt Tran Le Khanh är det svåraste när man översätter poesi hur man får vietnamesiska läsare att känna författarens känslor och känslorna i scenen i dikten. Varje språk har olika sätt att framkalla känslor, och översättaren måste både känna empati med författarens känslor och förstå läsarens känslor.

Ordföranden för Vietnams författarförening, Nguyen Quang Thieu, delade många minnen med poeten Bruce Weigl. Han berättade: "En av Bruces största drömmar var att bli begravd för alltid på denna vietnamesiska jord. Jag tycker att det var en mycket vacker dröm."

Källa: https://znews.vn/chuyen-mot-nguoi-my-me-dam-ho-guom-post1656357.html