Landsbygdens anda i "Att kalla på fälten"

Med en tredelad struktur: "Källan", "Att kalla hemlandet" och "Enkla saker", strävar poeten efter att differentiera tematiska områden för att vägleda mottagandet av verket, men det verkar som att landsbygdens anda har genomsyrat poesin så djupt att det är svårt att skilja mellan "källan" och "enkla saker".

Landsbygdens anda i poesi symboliserar den enkla, rustika skönheten, från familjekärlek till kamratskapet i byn. Välkända bilder inkluderar bambulundar, risfält, hägrar, mödrars vaggvisor, fäders rop och vårdade, intima kulturella traditioner och festivaler.

Landsbygdens anda i "Calling the Fields" har en kraftfull inverkan och framkallar en varm och tillgiven koppling mellan läsaren och poeten genom vackra minnen och återberättelser. Detta är också diktsamlingens humanistiska värde, eftersom den ger näring åt kärleken till hemlandet i varje persons själ, så att man minns sina rötter även när man är långt borta.

Nostalgi för sitt hemland handlar inte bara om Nghèn-byn , "byn i båtförarens sång / fågelflocken som flyger tillbaka, kvittrar som sagor / byns torgmattor av blommor och trä / byguden som lyssnar på ceremoniell sång" ("Min by"); det är Trảo Nha, "en gammal by vid namn Trảo Nha" - tydligt identifierad, eftersom detta är födelseplatsen för "kärlekspoesins kung" Xuân Diệu; det är Hồng Lĩnh, "Hồng Lĩnh, örnen som svävar genom avlägsna moln" ("Källan"); utan det är också där bilden av modern "mor, som en trana eller häger / i vaggvisor..." ("Moders namn"), eller "Fars namn, så välbekant / den eviga, bestående bonden på landsbygden" ("Fars namn"), och även Ngô-familjens långvariga festivaltraditioner dyker upp.

”Jag är ett sandkorn från centrala Vietnam / Laosvinden genomborrar Hanoi- eftermiddagen / ett bränt sandkorn / vandrar på svunna dagars mjuka väg... Centrala Vietnam omfamnar mig / den brinnande längden / sanden inom mig, en rastlös nomad / den dagen jag lämnar, är sanden existentiell” (”Jag”). ”Jag” – ett sandkorn från centrala Vietnam – en självidentifiering som kännetecknar Nghe An-provinsen – uttrycker stolthet över sitt ursprung, stolthet över ett land som, trots att det är fattigt, är ett land av ”andliga och begåvade människor”. Självidentifiering, självdefinition, självbekräftelse är det sätt poetens jag vill uttrycka och uppenbara sig i poesins värld .

Fattigdomen och umbärandena hos folket i centrala Vietnam ingöt i honom en brinnande längtan: ”Mullbärs- och myrtenträden kallar på vinden under alla fyra årstider / gröna som barn / Jag älskar den fattiga gränden / som skyddar stadens själ / Jag kommer ofta tillbaka och sitter under myrtenträdet / ropar ditt namn / när jag är hungrig / bakom mullbärsträdet finns ett stånd som säljer överblivet ris...” (”Min gränd”). Som person från centrala Vietnam, med centrala Vietnams identitet, bär säkert alla inom sig en region av minnen av den laotiska vinden, den vita sanden och bilden av en mor och far som sliter från gryning till skymning: ”Fars rygg är täckt av lera året runt / Mor är som en risstjälk som utgör hemlandet / vinterkylan får till och med deras leende att frossa / sommaren blottar svettdroppar på fälten” (”Mor och far”).

Hans poesi flödar som en underström av känslor – kraftfull men inte högljudd, kontrollerad, djupgående och inte lätt avslöjad utåt.

”Jag tänder rökelse i den bortgångna byns bambulund / ljudet av min fars pipa / min mors bärstång / och mina morföräldrars vandringskäpp från för länge sedan... Bambuns ande återvänder, prasslande / byn överger sina träskor och tar på sig skorna för att gå till staden / det gamla staketet där vi möttes / du lutar dig mot ridån, skriver blyga verser / Jag går tillbaka till det förflutna / möter bambuns ande som återvänder för att kräva en skuld / bambu inkräktar på havet, täcker byn / täcker själen med milda vaggvisor...” (”Bambuns ande”). Poesi bortom orden. En dikt som innehåller så många djupa betydelser, med reflektioner som omedvetet framträder om sambandet mellan kultur - ursprung och förvandling.

För att skapa sin unika poetiska röst kombinerar han skickligt språkval med poetiska bildspråk, ofta med associativa, samtidiga och expansiva strukturer. Genom dikten "Calling the Homeland" inser läsarna hans djupa längtan hem, en längtan som delas av många som är långt ifrån sitt hemland. På liknande sätt väcker dikter som "Ginger and Mother", "Looking at the Aubergine Flowers, Remembering Mother", "Every Day Is Father's Day" och "The Ancestral Jackfruit Tree" otaliga minnen och känslor av nostalgi för föräldrar, förfäder och byn.

”Mor är som en ingefäraplanta / som kämpar för att växa genom de dagarna / växten blommar och lockar / umbäranden och bitterhet blir livets krydda...” (”Ingefäraplanta och mor”) frammanar dikten de många år av umbäranden som en hårt arbetande mor utstod, där ingefäraplantan fungerar som en metafor för stark vitalitet, motståndskraft och förmågan att övervinna svårigheter. Poeten skriver om sin mor och de välbekanta växterna i sin trädgård och uttrycker sina överflödande känslor kring sambandet mellan barndomsminnen och kärleken till sitt hemland.

Hans poesi kommer från hjärtat, utan försköning eller överdrift, och uttrycker sig naturligt, skapar en känsla av förtrogenhet och empati. Hans dikter berör läsarens själ eftersom landsbygdens anda genomsyrar hans verser genom bekanta och intima bilder och känslor.

Källa: https://hanoimoi.vn/hon-que-trong-goi-dong-729062.html