Havets uråldriga röst ekar fortfarande.

En gång i tiden genljöd Ba Trao-folksången bland de stormiga haven, och ekade i böner om gynnsamt väder, men den är rösten för generationer som har levt på havet. Men i modernitetens virvelvind faller denna melodi gradvis i glömska och lämnar ett gripande tomrum i den vietnamesiska kulturens flöde.

Bevara havets ande i varje sång.

Varje vår, mitt i det livliga trummandet under Fiskefestivalen, genljuder melodierna från Ba Traos folksånger, en gång så livfulla, och rör om vågorna och vattnet som en bön om gynnsamt väder och båtar fulla av räkor och fisk. Ba Traos sång är mer än bara en form av folklig framträdande, det är också en helig ritual som uttrycker djup tacksamhet till valguden (Duc Ong) – skyddsguden som har räddat fiskare från stormiga hav. Frånvaron av Ba Traos sång under Fiskefestivalen är liktydig med att förlora en del av havets heliga ande.

Föreställningen "Ba Trao" efterliknar bilden av en bambubåt med en besättning på 18–25 personer och återskapar på ett livfullt sätt fiskarnas arbetsliv och övertygelser. Ljudet av åror som plaskar i vattnet, trummorna och den rytmiska sången i rollerna som bågskytt, akterman och "båtsmännen" som skär genom vågorna förmedlar inte bara sjömännens anda utan sammanfattar också den enkla, uppriktiga essensen av livet och havet.

Enligt musikern och forskaren Tran Hong betyder "ba" att gripa fast, och "trao" betyder åra: "Att gripa fast i åran mitt i stormen" betyder också att gripa fast i hopp och tro på livet.

Ba Trao-sången, som erkänts som ett nationellt immateriellt kulturarv sedan 2016, försvinner gradvis på grund av urbanisering och förändrade livsstilar. I Da Nang minskar de ursprungliga Ba Trao-sånggrupperna, och många orter måste bjuda in grupper från Hoi An för att uppträda på fiskefestivalen. I Man Thai-distriktet (Son Tra-distriktet) finns Ba Trao-sånggruppen, grundad av Mr. Pham Van Du, fortfarande kvar, men den verkar sporadiskt, saknar finansiering och stöd, och uppträder endast på fiskefestivalen eller vid begravningar, där Ba Trao-sången fungerar som ett avsked till de avlidna när de ger sig av till det heliga havsriket.

Ovillig att låta sångerna blekna in i glömska har fiskaren Cao Van Minh (Nai Hien Dong-ward) noggrant samlat in, sammanställt och återupplivat de antika texterna, samtidigt som han skapat nya manus som passar det samtida livet.

För honom behöver Ba Traos folksångstradition bevaras inte bara genom personligt engagemang utan också med stöd från regeringen och samhället. Endast när det finns människor som håller lågan vid liv, människor som för den vidare och människor som omfamnar den, kan denna sång som rör vågorna fortsätta att leva vidare – likt havets andedräkt i hjärtat av Vietnam.

Längtar efter att återupptäcka sången som sjungs till sjöss.

På de lugna, vindstilla sandstränderna i fiskebyn Man Thai blickar den 92-årige Mr. Phung Phu Phong ofta ut över havet, där melodierna från Ba Traos folksånger en gång ekade mitt under den livliga fiskefestivalen. För honom är Ba Trao inte bara en folkkonst, utan själva essensen, minnet och själen hos sjöfararfolket i generationer.

Vid femton års ålder lärde han sig sjöfart och sång samtidigt, från roddövningar med de äldre till att bli "General Driller" – en av de tre kärnpositionerna i den traditionella Ba Traos sångtruppen. Nu är han den enda kvar av den gamla truppen, som lever och vårdar de sångerna. "Jag letar efter en efterträdare, men det är väldigt svårt. Unga människor nuförtiden är upptagna med att försörja sig; få har tålamod med Ba Trao", funderade Mr. Phong.

Med samma oro sade Huynh Van Muoi, en erfaren fiskare med djupa kopplingar till traditionell konst: "För några decennier sedan saknade byn Man Thai aldrig ljuden av Ba Trao-, Tuong- eller Ho Khoan-sång. Dessa var själva själen i havsfestivalerna."

Enligt herr Mười samlas byn i stort antal varje år på den 23:e dagen i den sjunde månmånaden, årsdagen av Fiskarens död, för att sjunga de älskade Bả Trạo-melodierna, fulla av mänskliga och havsrelaterade känslor. Med de återstående dokumenten i både Han-Nom- och Quoc Ngu-skrifter, och en lovande grupp unga operasångare, är möjligheten att bevara Bả Trạo fullt möjlig om rätt investering görs.

Men i verkligheten riskerar denna form av framträdande fortfarande att utrotas. Detta beror på att Ba Trao-sång är djupt ritualistiskt, inte mainstream, och kräver att utövare har ett långsiktigt engagemang och en djup förståelse för både konsten och övertygelserna.

Fiskefestivalen har gradvis krympt i skala och har inte längre samma ekonomiska attraktionskraft som tidigare. Den yngre generationen – som är upptagna med att försörja sig och en modern livsstil – distanserar sig alltmer från den rigorösa utbildningen och ansvaret att föra vidare hantverket. Att bevara den traditionella fiskeritualen kräver mer än bara finansiering; det kräver också instruktörernas engagemang, elevernas entusiasm och samordnade insatser från regeringen, samhället och kultursektorn.

I detta sammanhang uppstod en strimma av hopp i Nai Hien Dong-distriktet (Son Tra-distriktet), där distriktets folkkommitté etablerade Ba Trao Singing Club med 17 medlemmar, ledd av hantverkaren Nguyen Van Thuc. Klubben skapades inte bara för att arrangera fiskefestivaler, begravningar och traditionella ceremonier, utan också för att utveckla föreställningar till unika turistprodukter som förkroppsligar havets anda.

Avdelningen söker också aktivt stöd för kostymer och rekvisita, och inbjuder evenemangsarrangörer och resebyråer att samarbeta för att främja konsten att sjunga Ba Trao – som en värdefull och bestående andlig näring i hjärtat av kuststaden Da Nang.

Att bevara Ba Trao-sången innebär att bevara havets röst, en kultur djupt etsad i varje våg. Och när den sången återigen stiger och ekar över det vidsträckta havet, är det också det ögonblick då vi håller fast vid en del av den vietnamesiska kulturella själen mitt i tidens virvelvind.

Källa: https://baovanhoa.vn/van-hoa/loi-bien-xua-con-vong-145143.html