Havets gamla ord ekar fortfarande

Ba Trao-sången, som en gång genljöd mitt i stormarna, ekade i böner om gynnsamt väder, är rösten för många generationer som lever vid havet. Men i modernitetens virvelvind faller denna melodi gradvis i glömska och lämnar ett smärtsamt tomrum i den vietnamesiska kulturens flöde.

Behåll havets anda i varje sång

Varje vår, mitt bland de livliga trumslagen under Cau Ngu-festivalen, genljöd Ba Traos sångmelodi, delade vågorna och rörde om vattnet likt en bön om gynnsamt väder och en båt full av räkor och fisk. Ba Traos sång är inte bara en form av folklig framträdande, utan också en helig ritual som uttrycker djup tacksamhet till Duc Ong (Ca Ong) - skyddsguden som räddade fiskare i det stormiga havet. Att missa Ba Traos sång under Cau Ngu-festivalen skulle innebära att förlora havets heliga själ.

Genom att simulera bilden av en bambubåt med ett team på 18-25 personer återskapar Ba Trao på ett livfullt sätt fiskarnas arbetsliv och övertygelser. Ljudet av åror som plaskar vatten, ljudet av trummor, den rytmiska sången i rollerna som kapten, kapten, rorsman och "roddarna" som skär genom vågorna uttrycker inte bara sjömännens anda utan sammanfattar också den rustika och uppriktiga livskvaliteten och havet.

Enligt musikern och forskaren Tran Hong betyder ”ba” att hålla fast, ”trao” betyder åra: ”Att hålla åran stadigt i stormen” betyder också att hålla fast vid hopp och tro på livet.

Ba Trao-sången, som erkänts som ett nationellt immateriellt kulturarv sedan 2016, försvinner gradvis på grund av urbaniseringens snabba tempo och förändrade livsstilar. I Da Nang försvinner de ursprungliga Ba Trao-lagen gradvis, och många orter måste bjuda in lag från Hoi An för att uppträda i Cau Ngu-ceremonin. I Man Thai-distriktet (Son Tra-distriktet) finns Ba Trao-sånglaget, grundat av Mr. Pham Van Du, fortfarande kvar, men det fungerar på låg nivå, saknar finansiering, får inget stöd och uppträder endast i Cau Ngu-ceremonin eller vid begravningar, där Ba Trao-sången är ett avsked till den avlidne i det heliga havet.

Fiskaren Cao Van Minh (Nai Hien Dong ward) vill inte låta sången sjunka i glömska och har därför arbetat hårt för att samla, sammanställa och återuppliva de gamla texterna, och samtidigt komponera nya manus som passar dagens liv.

För honom behöver Ba Traos sång inte bara bevaras med personlig passion utan också stöd från regeringen och samhället. Endast när det finns människor som bevarar elden, människor som ger elden vidare och människor som tar emot den, kan sången som rör om vattnet och klyver vågorna leva vidare – likt havets andedräkt i hjärtat av Vietnam.

Längtar efter att hitta sången på havet igen

På den lugna sandstranden i fiskebyn Man Thai blickar Mr. Phung Phu Phong (92 år) ofta ut över havet, där Ba Trao-sångerna brukade eka under den livliga Cau Ngu-festivalen. För honom är Ba Trao inte bara en folklig scenkonst, utan kustfolkets kött och blod, minnen och själar i generationer.

Vid femton års ålder lärde han sig både sjöfart och sång, från roddövningar med de äldre till att bli chefsborrare – en av de tre kärnpositionerna i det traditionella Ba Trao-laget. Nu har det gamla sånglaget bara honom kvar, han lever och sjunger passionerat de texterna. ”Jag letar efter en efterträdare, men det är svårt. Unga människor idag är upptagna med att försörja sig, få har tillräckligt med tålamod för Ba Trao”, funderade herr Phong.

Med samma oro sade Huynh Van Muoi, en erfaren fiskare som är fäst vid traditionell konst: ”För några decennier sedan saknade byn Man Thai aldrig sången av Ba Trao, Tuong eller Ho Khoan. Det var själva själen i havsfestivalerna.”

Enligt herr Muoi samlas hela byn varje 23:e i den sjunde månmånaden, dagen för att hedra fiskaren, och sjunger tillsammans de välbekanta melodierna från Ba Trao, fulla av kärlek till människorna och havet. Med de befintliga dokumenten i sin helhet Han-Nom och Quoc Ngu, och ett team av unga artister som sjunger Tuong med stor potential, är möjligheten att bevara Ba Trao fullt genomförbar om det görs rätt investering.

Men i verkligheten riskerar denna typ av framträdande fortfarande att utrotas. Eftersom Ba Trao-sång är djupt ritualistisk och inte populär kräver det att utövaren har ett långsiktigt engagemang och en djup förståelse för både konst och tro.

Cau Ngu-festivalen har också gradvis krympt i skala och har inte längre den ekonomiska attraktionskraft den en gång hade. Den yngre generationen – som är upptagna med att försörja sig och ha en modern livsstil – distanserar sig alltmer från den hårda träningen och ansvaret att föra hantverket vidare. Att bevara Ba Trao kräver inte bara finansiering, utan också lärarnas engagemang, elevernas intresse och ett synkront deltagande från regeringen, samhället och kultursektorn.

I det sammanhanget tändes en strimma av hopp från Nai Hien Dong-distriktet (Son Tra-distriktet), där distriktets folkkommitté etablerade Hat Ba Trao-klubben med 17 medlemmar, ledd av konstnären Nguyen Van Thuc. Klubben grundades inte bara för att arrangera Cau Ngu-festivalen, begravningar eller traditionella gudstjänstceremonier, utan syftade också till att bygga upp föreställningar till unika turistprodukter med havets anda.

Avdelningen mobiliserar också aktivt stöd för kostymer och rekvisita, och uppmanar evenemangsarrangörer och resebyråer att samarbeta för att främja konsten att sjunga Ba Trao – som en värdefull och bestående andlig föda i hjärtat av kuststaden Da Nang.

Att behålla Ba Trao innebär att behålla havets röst, en kultur som är djupt inristad i varje våg. Och när den sången sjungs igen, ekande i det vidsträckta havet, är det också det ögonblick då vi håller fast vid en del av den vietnamesiska kulturella själen i tidens virvelström.

Kommentar (0)