I stället för 'Det finaste doftande teet'

Mitt hus har en liten trädgård, möblerad med ett träbord och stolar, och några orkidéplantor som hänger på grenarna – det är så jag har gjort te. Kanske är det för att jag älskar det svaga, eteriska ljudet av fågelsång och den milda brisen som nästan varje dag kommer folk hit för att dela en kopp te med mig i början av ett samtal. Dessa tedrickande sessioner har gett upphov till livliga diskussioner om kriterierna "arom, färg, smak och anda". Intressant nog har de flesta "domarna" betygsatt Trai Cai-teet som det "finaste i arom" bland thailändska teer.

Fru Uong Lan (till vänster), chef för Nguyen Viet Safe Tea Cooperative, presenterar teodlingsregionen för turister.

En region med unik mark, vatten och klimat.

Trại Cài, tidigare en del av Minh Lập kommun (gamla Đồng Hỷ-distriktet), är nu en del av Đồng Hỷ kommun efter administrativ omorganisation. Trots namnbytet fortsätter teplantorna att knoppas på de böljande kullarna längs Cầu-floden. Lokalbefolkningen minns ursprunget till "Cài"-teet, som förmodligen var ett produktionsteam från jordbruksgården. Här och där gror fortfarande teplantor som odlats från frön för 60-70 år sedan rikligt tillsammans med nyare sorter, ett bevis på den bestående vitaliteten och lojaliteten hos detta traditionella te.

Till skillnad från många teodlingsregioner i Thai Nguyen , som ofta visar upp sin skönhet längs vägarna för turister att beundra, är Trai Cai-teregionen inte lätt synlig. Tack vare lokalbefolkningens vägledning och att jag navigerade många svängar längs en liten, slingrande väg på sluttningen, kunde jag äntligen se otaliga böljande kullar med teplantor, prydda med rader av doftande blommande betelnötsträd.

När jag besökte ett hus i teodlingsregionen blev jag alltid erbjuden te. Teodlarna erbjöd mig en kanna med nyskördade teblad, strax efter den "smärtsamma beskärningen" i november året innan. Det levde verkligen upp till sitt rykte som "det finaste väldoftande teet". Så fort det kokande vattnet rörde vid de torra tebladen steg aromen upp från tekannan. Och när det heta teet hälldes i koppen spred sig den fängslande doften i rummet och dröjde sig kvar i munnen, näsan och till och med i tedrickarens hår. Det var inte bara väldoftande, utan Trai Cai-teet hade också en rik, krämig och tilltalande smak som dröjde sig kvar på tungan, en egenskap som sällan finns i te jag smakat någon annanstans.

Temakarna förklarar de värdefulla egenskaperna hos sitt lokala te: Det är en gåva från naturen. Det är omvandlingen av spårämnen till fin sand i jorden under tusentals år. Denna kalkhaltiga bergart kyler jorden, bevarar fukt och är mycket "älskad" av teplantor. Det beror också på vädret: morgnar har ofta dagg, eftermiddagar har vanligtvis mild solsken och temperaturskillnaden mellan dag och natt är betydande. Dessutom finns det temakarnas förfinade känslighet. De ägnar sin kärlek, omsorg och passion till varje teknopp och varje omgång te.

Därför drar Trai Cai-te till sig uppmärksamhet med sin arom och fängslar tekännare med sin rika, krämiga smak, långvariga brygd och vackra färg.

Det här är inga långsökta planer.

Utan föregående överenskommelse lämnade Ms. Uong Lan, chef för Nguyen Viet Safe Tea Cooperative (Ca Phe Hamlet), sina hektiska hushållssysslor för att ta oss till en plats hon planerar att utveckla till ett ekoturismområde , där hon introducerade oss till den unika och särpräglade kulturen i Trai Cai-teregionen.

Det är en dal på ungefär en hektar, omgiven av svagt sluttande tekullar. Högt ovanför skissade Ms. Lan upp en bild av de slingrande stigarna åt mig: där finns ett område för tebearbetning, där finns en lotusdamm och där finns stånd som säljer lokala produkter från de etniska grupperna Tay, Nung och San Diu, såsom korvar, honungsdoppade kakor, riskakor etc. Om detta turistmål utvecklas kommer det att öka lokalbefolkningens inkomster.

Lan läste entusiastiskt för mig: ”Vatten från Cau-floden, krokformade teblad, en djup, rik smak utan motstycke någon annanstans i Cai”, detta är en rad från en dokumentär om Cai Cai-te som sändes på vietnamesisk tv för många år sedan, som Cai-folket fortfarande värdesätter och kan utantill.

Templet, som är tillägnat de två gudinnorna av Thac Nhat, är ett kulturellt centrum och en plats att visa upp Trai Cai-teprodukter.

Sedan ledde Lan mig ivrigt till incheckningsplatsen som investerats i av provinsens nya landsbygdsutvecklingsprogram, inte långt från temarknaden. Skylten pekade på en stor teplantage i solen, och tvärs över en bred betongväg kantad av blommande bauhiniablommor låg Templet för de två gudinnorna vid Thac Nhat-vattenfallet.

Templet, som anses heligt av lokalbefolkningen, har utsikt över den mjukt flytande floden Cau, med en hängbro som leder till kommunen Phu Do (tidigare Phu Luong, nu kommunen Vo Tranh) i fjärran. Tempelområdet är också värd för kulturevenemang och visar upp lokala produkter. Enligt Ms. Lan har te-odlingsregionen Trai Cai, med ordentlig mediebevakning och investeringar, många attraktiva destinationer som inte är mindre tilltalande än de för närvarande berömda destinationerna i Thai Nguyen.

Trai Cai-te, som tillhör gruppen "Fyra berömda teer" och har en överlägsen arom, har ännu inte blivit allmänt erkänt av tedrickare. En vän till mig, som ofta köper te som presenter till affärspartners, sa: För tekännare behöver inte förpackningen vara avancerad, så länge teet är rent, utsökt och har en rik smak. Men för de flesta är varumärke, etikett och förpackning fortfarande högsta prioritet.

Teodlarna här hoppas också att forskare ska studera jordmånen, vattnet och klimatet för att få en grund för att diskutera den "ultimata" aromen som teplantorna här erbjuder.

De hoppas också kunna forska om den nästan 70 år gamla tetraditionen i detta land, med fokus på de äldre hantverkarna som, genom att observera himlen och lyssna på daggen, vet om dagens te kommer att vara bra eller dåligt, och hur denna tradition gradvis minskar. Dessutom behövs mer planering för att förhindra att teodlingsregionen fragmenteras och delas upp av andra grödor.

Det finns fortfarande mycket arbete att göra för att sprida doften av denna teregion ytterligare, men kärnfrågan är hur vi inser värdet av denna teregion och hur vi ska ge den den uppmärksamhet den förtjänar.

Trai Cai-te är rikt på arom och smak, och det saknas inte hos människor som har en djup kärlek till te. Det som saknas är kanske en "kontakt" mellan produkten och berättelsen, så att teets doft inte bara sprider sig i de små tekannorna i trädgården, utan också sprider sig längre bort.

Jag lämnade Trai Cai med tedoften fortfarande kvar i mina fingertoppar, i håret, i en känsla av längtan som är svår att namnge. Plötsligt var frasen "te som bryggs" i hörnet av min trädgård, som jag hade hört för så länge sedan, inte längre en ensam känsla, utan ett eko. "Det finaste teet", den titeln var inte en spontan komplimang, utan kulmen av jorden, himlen, tebryggarna och en hel kulturell region som tyst genljöd.

Kanske har Trai Cai-teet inte riktigt "skjutit i höjden" så mycket som man förväntat sig idag. Men jag tror att en dag, när någon nämner Thai Nguyen-te, kommer Trai Cai att nämnas – en lugn men djupgående teodlingsregion, precis som själva teets smak, oförglömlig efter bara en klunk.

Källa: https://baothainguyen.vn/xa-hoi/202603/o-noi-nhat-dinh-huong-tra-9ba04bb/