Den orubbliga kärleken hos ett erfaret par som tittar på A80-paraden

De är herr Tran Duc Hau (73 år) och fru Pham Thi Hue (72 år). De är två delar av historien, två hjärtan som tillsammans har gått igenom många stormar och krigets eldar, och som nu tillsammans bevittnar hur fosterlandet Vietnam uppnår den framgång det har idag.

"Så stolt och rörd!"

När han bevittnade stämningen före träningen kunde Mr. Hau inte dölja sin glädje och utbrast: "Så stolt och rörd! Det har gått så många år sedan landet hade en så viktig dag, så heroisk!".

Den orubbliga kärleken hos ett veteranpar som tittar på en parad under kriget - Foto 1.

Mr Tran Duc Hau och Mrs Pham Thi Hue - FOTO: DINH HUY

Han kände en våg av stolthet när han såg Vietnams folkarmés tillväxt och mognad. Tillsammans med det överväldigades han av känslor när han mindes martyrerna och de fallna kamraterna som hade vigt sin ungdom och sitt blod åt landet för att uppnå vad det har idag.

Herr Hau sa att han och fru Hue båda var födda i det gamla Yen Mo-distriktet i Ninh Binh -provinsen, om man går tillbaka i tiden. De växte upp och arbetade båda för den lokala ungdomsunionen. Efter att farbror Ho gått bort, med djup smärta och beslutsamhet, skrev herr Hau, då 18 år gammal, en volontäransökan för att strida på det södra slagfältet med en högtidlig ed "att lämna och hålla min ed, tills de amerikanska inkräktarna är borta, kommer jag inte att återvända till mitt hemland".

Herr Hau sade att det är en helig ed som är djupt inristad i varje soldats hjärta och som blir en vägledande princip för varje handling och varje uppoffring på det hårda slagfältet.

Samtidigt gick Ms. Hue med i armén 1971. Ett år senare deltog hon direkt i den 12 dagar långa kampanj som var gjord för att skydda Hanois himmel (Dien Bien Phu-flygkampanjen) – en av de hårdaste striderna i motståndskriget mot USA. Efter modiga dagar i huvudstadens luftrum överfördes hon till officersskolan och fortsatte sedan att arbeta i armén fram till sin avskedsdag.

Herr Hau sade att han under de sex år han deltog i motståndskriget mot USA på det södra slagfältet hade turen att överleva och återvända. Han var ännu gladare när fru Hue under dessa sex år fortfarande befann sig i bakre styrkor och orubbligt väntade på herr Hau, trots att hon inte hade fått någon information.

På slagfältet bevittnade och upplevde herr Hau fruktansvärda strider, där döden var nära förestående och uppoffring oundviklig. Han erinrade sig att natten till den 18 april och tidiga morgonen den 19 april 1972 utförde hans enhet, tillhörande bataljon K80, militärregion 5, ett extremt viktigt uppdrag, vilket var att attackera fästet Dak Pet (tidigare Kon Tum -provinsen) för att öppna vägen från Central Highlands till militärregion 5.

Men på bara en natt förlorade hans enhet och den 404:e specialstyrkebataljonen nästan 200 kamrater. Efter många dagar och nätter av hårda strider, men utan att befria Dak Pet, beordrades Haus enhet att dra sig tillbaka för att bevara sin styrka.

"Vid den tidpunkten fick jag dödsbeskedet först, vilket var som en levande begravning när jag personligen bar tillbakadragningsordern från Militärregion 5 och skickade den till enheten. Som tur var överlevde jag, slutförde uppdraget och återvände", sa Hau och tillade att efter att ha slutfört uppdraget antogs han i partiet den 22 maj 1972, vilket markerade en milstolpe i en revolutionär soldats liv.

"Jag tror inte att jag kommer att leva för att komma tillbaka"

I slutet av 1974 skadades herr Hau i låret efter att ha blivit bombad av fienden. På det hårda slagfältet trodde han att han inte skulle överleva för att återvända hem. I det ögonblicket skrev han ett brev till fru Hue.

Brevet skickades genom en kamrat i förbandet i norr med innehållet: "Kära du! I krig vet jag inte om jag kommer att leva idag eller dö imorgon. Kanske är det bäst om någon älskar dig, då borde du gifta dig, för våra soldater på slagfältet har bestämt ett grönt gräs, två röda bröst. Om jag blir invalid kan jag återvända."

Det var de uppriktiga, uppoffrande och ädla orden från en soldat, som hellre offrade sin egen lycka så att hans älskade kunde finna en plats att vila på, än att låta henne vänta förgäves. Det brevet är ett bevis på krigets grymhet, där kärleken också måste kämpa med separation och rädsla för förlust.

Vid den tiden arbetade fru Hue på militärskolan i militärregion 3. Deras djupa tillgivenhet prövades av krigets lågor. Fru Hue mindes att under den tid herr Hau var i armén fick hon ingen information men var ändå fast besluten att vänta på att han skulle återvända.

"Jag blev väldigt glad när jag fick det brevet, men vid den tiden stod landet fortfarande i lågor, jag var tvungen att lägga min glädje åt sidan för att slutföra mitt uppdrag. Jag trodde inte att vi skulle ses igen efter freden", sa Hue.

Som tur var kunde herr Hau återvända. Efter att ha skadats skickades herr Hau norrut av armén för att återhämta sig i militärregion 3 och blev invalidiserad officer.

Efter att landet enats träffade herr Hau fru Hue igen, och de två blev officiellt man och hustru efter sex år ifrån varandra.

Men för herr Hau kommer den lyckan alltid med ångest, med en djup tacksamhetsskuld som herr Hau hyser till sina fallna kamrater.

”Jag är mycket skyldig mina kamrater”, sade herr Hau och tillade att från den dagen fram till nu känns det som att han och några av hans kamrater varje år återvänder till det gamla slagfältet för att leta efter sina fallna kamrater. Det är den djupa tillgivenheten hos de levande soldaterna för dem som har stupat.

Berättelsen om herr Hau och hans fru är ett epos om kärleken mellan ett par och kärleken till fosterlandet, om stora uppoffringar och enkel lycka när landet är självständigt och fritt. De kämpade, väntade, hoppades och tog ett steg tillbaka för att se sitt land växa sig starkt, så att framtida generationer kan leva i fred.

Källa: https://thanhnien.vn/tinh-yeu-son-sat-cua-hai-vo-chong-cuu-chien-binh-xem-dieu-binh-a80-185250827090817354.htm