Att avkoda drömmar om kärlek och lycka i Mai Nhungs poesi

QTO - Ibland träffade jag Mai Nhung (Mai Thi Thuy Nhung) när hon och poeten, den kritiska teoretikern Hoang Dang Khoa, hennes make, deltog i evenemang i Dong Hoi (gamla stan) eller i Hanoi. Jag har läst Mai Nhungs dikter i några centrala och lokala litterära och konstnärliga tidskrifter som Van Nghe Quan Doi, Nhat Le, Song Huong, Van Nghe Thai Nguyen, Ha Noi moi... Men det här är första gången jag har läst hela samlingen av hennes senaste dikter, "Nguoi Qua Nhu Tieng Chau", utgiven av Författarföreningen 2025. Jag ber också läsarna om ursäkt, med respekt för författarens text (alla dikttitlar, första diktrader, strofer) har inga versaler, så detsamma gäller i den här artikeln.

”Förbipasserandes rop” består av 38 dikter. ”All poetisk inspiration är bara att avkoda drömmar” , när jag läser Mai Nhungs dikter minns jag det talesättet från Hans Sachs (1494-1576), en tysk poet. 38 dikter är Mai Nhungs avkodning av drömmar om kärlek och lycka.

Mai Nhung är en ung poet, av 9X-generationen, så hennes poesi är verkligen väldigt ny. ”Echo” visar att Mai Nhungs poesi är koncis och förfinad; hennes poesi överskrider fullständigt verklighetens gränser och upplöser drömmar i poesins virtuella rum.

Omslag till diktsamlingen "Människor som går förbi som ett rop" - Foto: N.D.H

Mai Nhung, liksom namnet hennes föräldrar gav henne, bär på betydelsen oskuld, renhet, motståndskraft och mildhet. Namnet ”förvandlas” till poesi. Hennes poesi är också oskyldig och ren. ”när du kommer/solen bränner sanden gyllene/hur mycket vind räcker det med på casuarinan/har vi någonsin varit på detta öde hav på de vita vågorna”; ”du stoppar din hand i den soliga sanden/känner axeln som aldrig har lutats mot en pistol/även när vinden rör om vågorna/är den fortfarande djupt din” (imaginär).

Mai Nhung kan ses i uttrycket av kärlek och den mycket feminina men delikata känslan av ägande i hennes poesi. Angående den feministiska poetiska rösten, även känd som genus, kommenterade LLPB Dinh Thanh Huyen: "...när jag läser Mai Nhungs poesi inser jag att många detaljer i livet återspeglar ett djupt, känsligt, privat och uppmärksamt feminint perspektiv. Känslan av familjeliv med dess rika, delikata, mjuka och sammanbindande feminina associationer". "Jag kan inte tänka på någonting/tyst under den första månaden, två gröna knoppar på fälten/de tomma ytorna är tegelstenar/stenläggningsdagarna pyr av mossa" (vårdemonstration). "låt ensamheten in i intet/vi möter varandra, längtan/längtan som andedräkt/snyft.snyft.undertryckt.täckt.bristar" (tiggare).

Tidigare arbetade Mai Nhung vid folkkommittén i Quang Hoa kommun, Ba Don (gamla staden), nu har hon flyttat för att bo, arbeta och studera i Hanoi . Hennes hemstad med namn på platser och personer som Ngangpasset, Vung Chua, Phong Nha, Gianhfloden, Nhat Le, Tam Toa, Bau Tro finns fortfarande kvar i minnets kupol. "Echo" är en dikt om ortsnamnen i Quang Binh (gamla) närvarande. "Gianhfloden, en grön orm, en orolig sömn/minnen som dröjer sig kvar på denna sida, den andra sidan är eroderad/vaggvisa delad i två, folksånger delade i två/namnlösa fotspår som viskar och återknyter kontakten" .

”Nhat Le gråter ett helt liv, fortfarande blå i sig/historier från floden berättas av årorna/rosor blommar, segel fladdrar/Tam Toa-klockor driver vågorna långt bort” (eko). Sannerligen historiens eko, av begär.

När jag läste Mai Nhungs poesi insåg jag sanningen att ingen kan "rycka upp" en specifik poet från hans hemland. För postmoderna poeter, särskilt de nuvarande 9X- och 2X-generationernas poeter, är det en mödosam process att skapa nya skrivstilar och ny poetik. Huruvida det blir en "röst" beror naturligtvis på talang, såväl som "gudagivna" faktorer.

När man läser Mai Nhungs dikter är det intressant att se hur verkligheten av den "lantliga kupolen" i Quang Tri som hon hade med sig har visualiserats och symboliserats. "Staren slingrar sig i vassen/i januari svajar den och sjunger/vinden sveper runt dess axlar/hennes klackar är väldoftande på den gräsbevuxna kullen" (januari). "Natten löser upp knutarna, gräsets söta doft sipprar/den heliga skogen sprutar, ylar med ljudet av besökare/flickan med sin kropp av ris och bambuskott/ger en full sömn, ett tiggarhjärta/bybarnet säger att från sina jättefötter/suger hon bröstet av en röd taggig solanum" (Minnesjön).

Som poeten och LLPB Nguyen Vu Tiem sa, om poesi bara är den yttre miljön, så är den inre poesin (introspektion) liksom den yttre manteln "musans" kropp och själ. "Jag kommer inte att böja mitt huvud för dig/berätta mina drömmar som mjukt rörde vid stranden med tårar/ som andra kvinnor gjorde/när de mötte en man från det förflutna/jag har inget att berätta/än solen och sanden och brinnande/vilda kullar och torra och krossade" (whiskydröm).

När man läser Mai Nhungs poesi och har bakgrundskunskaper om poesi, kommer läsaren att inse att det fina med en poet är förmågan att bli objekt för sitt uttryck. I samlingen ”folk som går förbi som ett rop” finns det många strofer och verser som förvånar läsaren med sin metaforiska skönhet och extratextuella budskap. ”tiden går/gammal och ny januari/poesinsikten är utspridda i skjortfickor/människor som går förbi som ett rop” (Januari). Den sista raden i dikten används av författaren för att namnge hela samlingen.

Tiden går, var är januari gammal, var är ny, hur lever människor tillsammans och vad är poesins uppdrag? Så många ekon, så många frågor, men inte lätta att besvara? Bra dikter har " längd" , hur många människor går igenom "en dikts längd" ?

Mai Nhung skapar i stillhet mitt i ett pulserande liv. När man läser Mai Nhungs dikter kan läsaren bara känna godheten och skönheten i ett magiskt och föränderligt rum. Det är också en skarp "prick" på den poetiska resan, som är gränslös.

Ngo Duc Hanh

Källa: https://baoquangtri.vn/van-hoa/202510/giai-ma-giac-mo-ve-tinh-yeu-hanh-phuc-trong-tho-mai-nhung-9014d1f/