Unika thailändska bröllopsseder i Thanh Hoa-provinsen.

(Baothanhhoa.vn) - "En vuxen son tar sig en hustru, en vuxen dotter gifter sig", detta enkla men djupa ordspråk markerar en viktig milstolpe i en persons liv. När söner och döttrar når vuxen ålder är det dags att börja resan mot att bygga sin egen familj. För thailändarna i Thanh Hoa är ett bröllop inte bara en betydelsefull händelse för paret, utan också en kulturell festival där seder, trosuppfattningar, musik och traditionell konst, bevarade genom generationer, sammanflätas.

Att sätta på en dotter en hatt innan hon går till sin mans hem är en oumbärlig ritual i traditionella thailändska bröllop.

Muong Le – det gamla namnet på kommunen Trung Thanh – har länge varit känt som den kulturella vaggan för det svarta thailändarna. Efter den administrativa sammanslagningen har kommunen Trung Thanh nästan 9 000 invånare, varav över 75 % är svarta thailändare. Genom århundraden av att etablera byar och samhällen har det svarta thailändarna här behållit sin stolthet över sin etniska kulturella identitet. Samtidigt bevarar de alltid vackra seder och ritualer rika på tradition, inklusive traditionella bröllopsceremonier.

Driven av en önskan att lära oss om den bevarade skönheten i thailändska bröllopsseder besökte vi byn Phai under en traditionell bröllopsceremoni som höll på att återupplivas. Mitt i det fridfulla bergslandskapet blandades de melodiska ljuden från khap, khen och gong med de livfulla färgerna från brokadtygerna och återskapade en helig ritual rik på höglandskultur. Enligt Ms. Ha Thi Thoan, expert på thailändsk etnisk kultur i Trung Thanh-kommunen, börjar äktenskapet bland det thailändska folket alltid med parets uppriktiga känslor. När kärleken blomstrar informerar den unge mannen sina föräldrar om att hitta en äktenskapsmakare som kan fria. Tidigare var en traditionell bröllopsceremoni tvungen att gå igenom minst sex procedurer, inklusive pay loong khoam (förlovningsceremoni), xoo po (förfrågan om äktenskap), ban doong (bröllopsdiskussionsceremoni), kin doong (officiell bröllopsceremoni), ton po mo (brudprocession) och återkomsten till brudens hus (pay khun hoi).

Förlovningsceremonin, det första mötet mellan de två familjerna, är enkel och hjärtlig, utan behov av hemgift. Om den godkänns kommer brudgummens familj att bjuda in en äktenskapsmakare (på thailändska, ung xu, pa xu) för att välja ett gynnsamt datum för att formellt fria till bruden. Gåvorna vid denna tidpunkt måste inkludera risvin och betelnötter – symboler för engagemang och uppriktighet. De inledande anförandena presenteras vanligtvis på ett mycket symboliskt sätt av äktenskapsmakaren: "Vår äldste son har förälskat sig i er filiala och vackra dotter. Om ni inte har något emot våra enkla omständigheter vill vi välkomna er dotter som vår svärdotter. Hon kommer att vara som en källa vid källan, som ger vatten till åkrarna, flitigt brukar jorden, bygger hus och tar hand om familjen..." Om de känner uppriktighet kommer brudens familj att hålla med, och båda sidor kommer att diskutera bröllopsdatumet, antalet gäster, gåvorna och det specifika ansvaret för förlovningen och bröllopsceremonierna.

På bröllopsdagen inkluderar brudgummens procession vanligtvis äktenskapsmäklaren som gruppens ledare, brudgummen och bestman, brudgummens mor samt släktingar och vänner. Omkring åtta par unga män och kvinnor bär bröllopsgåvorna. Bröllopsgåvorna är minutiöst förberedda, inklusive en koppargryta med fyra handtag (mỏ toong xi hú), en gris, ett par tuppar och hönor, ett par risvinsflaskor, bamburör fyllda med sur fisk och traditionella gåvor som fyra rullar brokadtyg, en traditionell klänning till svärmor, silverarmband till brudens bröder, en stor duk för att slå in brudens tillhörigheter och en klänning och armband till bruden.

När bröllopsprocessionen nådde foten av husets på styltor, sjöng äktenskapsmakaren en folkvisa och bad om att få komma in: "Är någon hemma? Får jag tala med er? Gäster från fjärran har anlänt, deras hjärtan fyllda av längtan. Värd, var snäll och ge oss en kopp vatten för att lindra vår hemlängtan och värma våra hjärtan." Brudens familj svarade skickligt med bildliga och charmiga folkvisor: "Fjärrboende svärföräldrar har anlänt, och jag har inte haft tid att hälsa dem. Svalor kvittrar i skogen, och ugglor manar mig att omedelbart återvända." Dessa folkvisor, halvt som sånger och halvt som poetisk dialog, bidrog till den högtidliga men ändå intima atmosfären i bröllopsceremonin. Varje pinsamhet eller ovanhet mellan de två familjerna försvann gradvis mitt i skratt, musik och varm enighet.

Under hela ceremonin fyllde ljudet av trummor, gongar, flöjter och andra slagverksinstrument, tillsammans med melodiska kärlekssånger, luften. När solen gick upp eskorterades bruden officiellt till sin mans hem. Innan de skildes åt fick brudgummens familj hemgiften, bestående av sex filtar, sex kuddar, sex dynor och en svart gardin (pởi chớ) – som symboliserar en thailändsk kvinnas fullständighet när hon besöker sin mans hem. Under utbytesceremonin deltog representanter från brudens familj i en gåttävling. Om brudgummens familj svarade rätt fick de gåvorna; om de svarade fel straffades de med en kopp vin. Männen och kvinnorna som bar gåvorna fick också sot smetat på kinderna – en sedvänja som tros avvärja onda andar och bringa fred.

Mitt på det traditionella trägolvet sjöng den äldre modern en avskedssång för sin dotter, hennes ord fyllda av moderlig kärlek. Sången gav inte bara dottern råd om hennes plikter som svärdotter, utan den förmedlade också ett budskap till hennes mans familj, i hopp om deras förståelse under dotterns inledande pinsamhet: "Även om vi är fattiga, förblir vår kärlek stark / Min hemgift är mager, jag förväntar mig inte silver eller guld / Vägled mig med vänlighet / Lär mig att vara dygdig och att vara en god människa."

När bruden går uppför trapporna till brudgummens hus måste hon ta av sig hatten och utföra en fottvättningsceremoni, där hon visar respekt och informerar förfäderna om den nya familjemedlemmen. Hon bugar inför förfädernas altare, medan äktenskapsmakaren erbjuder en bricka med offergåvor, inklusive ett grishuvud, vin och riskakor, och informerar dem om att denna flicka från och med nu är familjens officiella svärdotter och ber om förfädernas välsignelser. Därefter presenteras bruden för sin mans släktingar. Varje släkting ger bröllopsgåvor såsom armband, broderade halsdukar, traditionella blusar, hårnålar etc. Efter att ha mottagit dem bugar bruden tre gånger i tacksamhet och lovar att fullgöra sina plikter som hustru och dotter och att bevara familjelyckan.

En intressant detalj är att efter bröllopet stannar brudtärnorna hos bruden i tre dagar och tre nätter, medan brudgummen ännu inte får vara intim med sin fru. Brudsängen måste besättas av en person som anses vara bördig och lyckligt lottad i familjen för att kunna förmedla lycka till det unga paret. På den fjärde dagen går de nygifta, tillsammans med sina föräldrar, till brudens hus för ceremonin "återvändandet till brudens familj". Från och med denna tidpunkt får maken officiellt besöka och fullgöra sina plikter som svärson.

Idag, med det moderna livets tempo och politiken att bygga ett nytt kulturliv, har thailändska bröllop i Trung Thanh-kommunen förenklat många procedurer och är kortare i varaktighet. Kärnvärdena etikett, hemgift, sånger, ritualer för förfädernas dyrkan och gemenskap är dock fortfarande värdefulla och bevarade. För det thailändska folket är bröllopsceremonier där själen i deras nationella kultur möts, där kärleken mellan ett par blandas med moraliska principer och där familj, släktskap och gemenskapsband stärks. Att bevara och främja denna skönhet innebär att bevara en del av den kulturella essensen av den bergiga regionen i hjärtat av Thanh Hoa-provinsen idag.

Text och foton: Ba Phuong

Källa: https://baothanhhoa.vn/doc-dao-dam-cuoi-nguoi-thai-xu-thanh-259329.htm