Litterära själsfränder med "eftermiddagste och vin"

Han sa att hans vänner i norr inkluderar Vi Huyen Dac och Nguyen Hien Le; hans vänner i söder inkluderar Le Ngoc Tru och Le Tho Xuan... De är nära vänner som han har pratat och utbytt tankar med många gånger över te och vin.

Genom detta dokument läste jag dock för första gången några av hans kommentarer om kulturforskaren Hoang Xuan Han. Åldersmässigt föddes Mr. Sen 1902, Mr. Han 1906. De två hade visserligen aldrig träffat varandra, men Mr. Sens kommentarer var fulla av tillgivenhet: "Enligt min mening är det bara Hoang Xuan Han som är en verkligt bildad person. Norden hade turen att vara ockuperad av fransmännen sent, från 1884, så nordborna hade tid att studera kinesiska tecken och rika familjer kunde skicka sina barn dit för att studera alla områden. Mr. Hoang Xuan Han var skicklig i kinesiska tecken, hade gamla Han Nom-böcker lämnade kvar hos sin familj, studerade matematik, konst och fransk litteratur som undervisades av sin mästare, så han var en fullständig lärd person" (skrivet den 21 juli 1996).

Forskaren Hoang Xuan Han

Denna kommentar är korrekt, eftersom som vi vet har herr Hoang Xuan Han blivit en framstående figur inom många områden, "förkroppsligandet av det vietnamesiska encyklopediska sinnet under 1900-talet" (Intellectual Faces - Culture and Information Publishing House - Hanoi, 1998). Efter hans död erkändes publiceringen av bokserien La Son Yen Ho Hoang Xuan Han (3 volymer - Education Publishing House 1998) av den vietnamesiska pressen som en av de viktigaste händelserna i kulturlivet 1998.

Det fanns en annan nära vän till Mr. Sen, också född i norr, forskaren Nguyen Thieu Lau. Mr. Lau var anställd vid Indokinas arkeologiska institut och arbetade under ledning av Mr. Nguyen Van To, författaren till den mycket värdefulla bokserien National History Miscellaneous Records. Författaren Son Nams memoarer var också mycket tillgiven Mr. Lau.

Författaren till Huong rung Ca Mau berättade att han 1963 en gång träffade herr Lau när han drack tre glas vin på restaurangen Tan Cuc Mai vid korsningen Ly Thai To: "Herr Lau bar glasögon, gula khakikläder och hans ben var uppbundna som någon som skulle på en utflykt. Jag presenterade mig, och han sprang över för att krama mig. När jag frågade vad han ville, sa jag att jag följde efter honom för att lära mig "i hemlighet" om vårt lands historia och geografi." Son Nams uttalande bevisar att herr Lau redan var en berömd person vid den tiden, med en akademisk position i södern.

När jag läste Mr. Sens postuma verk blev jag förvånad över att få veta att förhållandet mellan Mr. Sen och Mr. Lau hade ett roligt minne. Mr. Sen skrev:

"Nguyen Thieu Lau (avliden) studerade vid Sorbonne i Paris. Han hade en märklig personlighet, såg ner på världen och blev alltid korrigerad av herr Nguyen Van To utan att tveka. Han åkte söderut utan tillfredsställelse och blev nära vän med mig. Min familj hade en fyrkantig flaska Rhum Mana. När flaskan var tom gick Lau och jag på en cocktailparty på den franska ambassaden. Lau kallade mig ibland 'den här killen, den där killen, toi toi moi moi'". Lite berusad sa jag högt:

- För länge sedan var studenter i södern arroganta, vi borde vara försiktiga.

Lång svarade:

- Ja.

Jag sa:

– Jag är från södern, kalla mig "Mr. Nam" och jag kallar Lau "Mr. Bac".

Efter en lång stund höll han upp sitt vinglas och ropade:

– Sen, jag ger tillbaka den till dig, var inte "Mr. Bac".

Herr Nguyen Thieu Lau blev lurad av herr Sen som använde ordlek – hans starka sida inom ordlek.

Tillsammans med kulturforskaren Nguyen Hien Le – alias Loc Dinh – skrev Mr. Sen en ganska lång berättelse om denne gamle vän. I Miscellaneous Records 89/90 anförtrodde han sig: "Mr. Loc Dinh tog examen från Buoi-skolan, fortsatte sina studier vid Hanoi College, där han studerade väg- och vattenbyggnad. Efter examen fick han i uppdrag att mäta vattennivåer i Dong Thap och många provinser i Hau Giang . Han hade kinesiska tecken, eftersom han var av ättling, lärde han sig tillräckligt med engelska för att läsa och förstå engelska böcker. Han dog 1984 och lämnade efter sig mer än hundra böcker, alla noggrant sammanställda. Nu tar jag fram dem för att läsa och skrämma mig själv. Mr. Les akademiska talang är långt sämre än min, hans skrivande är koncist och utan extra ord. Jag kan inte hänga med, men ändå får jag sitta på samma matta, och tanken på det får mig att skämmas."

Akademikern Nguyen Hien Le

Herr Hien Le har utarbetat en livsfilosofi och har följt den för att gå vidare på skrivandets väg. Tvärtom vet jag inte vad en livsfilosofi är. Jag skriver för att jag är hungrig och har många laster. Jag vill ha mycket pengar för att tillfredsställa två girigheter: girighet efter antikviteter och även för att ge näring åt mina känslor, kärlek till gamla böcker, att lära sig mer och att njuta av att lära sig.

Herr Sens kommentarer om herr Le är, tror jag, inte blygsamma, men han säger vad han tycker. Och herr Le stod också herr Sen nära, så i sina memoarer har han några rader som sammanfattar personligheten hos den mest lärda antikvitetssamlaren. Herr Le skrev: "Han värdesätter tid mycket, så vissa tror felaktigt att han är svår; faktum är att han med seriösa litterära vänner alltid är glad att underhålla, tillbringar hela dagen med att visa antikviteter och förklara eran och värdet av varje föremål. Varje bok, varje föremål av honom är numrerat, nedtecknat och har sin egen etikett." Endast genom att vara nära och besöka varandra många gånger kan han skriva i detalj om varje detalj.

Herr Nguyen Hien Le sade också: "Vuong Hong Sen, en nära vän till Le Ngoc Tru, är också en berömd forskare". Herr Sens opublicerade manuskript har ett avsnitt: "Herr Le Ngoc Tru, från Cho Lon i södern. Han lämnade efter sig en vietnamesisk stavningsbok, som jag behöver använda varje dag". Det är känt att manuskriptet "Vietnamesisk etymologisk ordbok" av forskaren Le Ngoc Tru trycktes efter hans död, och personen som skrev inledningen var herr Vuong Hong Sen.

(fortsättning följer)

Källänk: https://thanhnien.vn/tra-du-tuu-hau-ban-tam-giao-van-chuong-185230509205902445.htm