20 år senare, när jag fick veta sanningen, bad jag min far om ursäkt i tårar

En kinesisk flicka var alltid nyfiken på sin mamma, det var först 20 år senare som hon fick veta sanningen.

*Nedan följer en artikel delad av författaren Gia Ngoc Van, publicerad på Toutiaos sida (Kina).

Barndom utan mamma

Jag föddes i en avlägsen bergsby i Shanxi-provinsen i Kina. Min far var en fattig bonde, och jag vet inte vem min mor var. Ända sedan jag föddes har jag haft morföräldrar, en far, en farbror och en moster som älskade och brydde sig om mig, men min mor syntes inte till någonstans.

Min far blev invalid i benet efter att ha fallit nerför en sluttning av misstag. Olyckan gjorde att han inte kunde gå normalt som tidigare och var tvungen att använda kryckor. Varje gång jag hjälpte min far att gå någonstans tittade folk i byn på oss och skvallrade om något. Detta gjorde mig väldigt obekväm. Men jag visste inte själv vad jag skulle göra för att skingra den sorgen.

När jag var barn längtade jag också efter den lyckliga stunden varje gång jag såg mina vänner bli hämtade av sina mammor efter skolan. Längtan efter att träffa min mamma gjorde min nyfikenhet på kvinnan som födde mig ännu starkare. Många gånger samlade jag mod att fråga min pappa: ”Var är min mamma? Varför har jag aldrig sett henne?”

Men varje gång, som svar på mina ivriga blickar som väntade på svar, sa pappa något för att byta ämne, som "Har du gjort dina läxor än?" eller "Jag ska till herr X:s hus en stund"...

Gradvis glömde jag också bort frågan som gjorde att jag var tvungen att hitta svaret under hela min barndom.

När jag växte upp blev jag alltid mobbad av mina klasskamrater i skolan. De jagade mig och kallade mig för "jävel" eftersom jag inte hade någon mamma.

Varje gång på det sättet sprang jag hem och grät i min pappas armar. Vid de tillfällena tröstade min pappa mig alltid och sa att jag skulle vara stark och inte bry mig om vad andra sa.

Han avslöjade dock inte vem min mamma var, var hon bodde eller vad hon gjorde, för jag grät. Detta gjorde mig väldigt upprörd och jag skyllde ofta på min pappa.

Efter att ha tagit studenten från gymnasiet gick jag inte på universitetet utan åkte till stan för att arbeta för att försörja min familj. Här träffade jag en kollega som hette Tieu Loi.

Hon är 5 år äldre än mig och är gift. Efter ett år av samarbete kom vi varandra nära och hade lätt för att dela många saker med varandra.

Av dessa samtal fick jag veta att Tieu Lois situation var lik min, eftersom han aldrig hade träffat sin mor.

Det visade sig att efter att Xiao Lei föddes flyttade hennes mamma till en annan plats. När Xiao Lei berättade sin historia avslutade hon: ”Hennes pappa brukade faktiskt dricka och spela, vilket ledde till att deras äktenskap hamnade i en återvändsgränd som inte kunde räddas.”

När jag lyssnade på Tieu Loi berättade historien relaterade jag den omedelbart till min historia och började tvivla på min far.

Bara sådär växte frågorna i mitt sinne och kunde inte lösas. Vid följande helgdag gick jag hem och ställde dessa frågor till min far.

Min pappa svarade dock fortfarande inte utan använde kryckor för att gå. I det ögonblicket rasade hela min värld samman, även när jag blev vuxen insisterade pappa fortfarande på att hålla hemligheterna om min mamma. Detta gjorde mig ännu argare på honom och "lat" för att åka tillbaka till min hemstad för att besöka min familj.

Pappas hemlighet

Efter att ha återvänt till arbetet på fabriken berättade jag den här historien för Xiao Lei. Hon rådde mig att om jag ville veta familjehemligheten skulle jag åka tillbaka till min hemstad och fråga mina släktingar eller grannar.

Efter en stunds funderande bestämde jag mig för att besöka min avlägsna släkting, faster Tue Lan, för att få svar på mina frågor.

Samtalet med min moster fick mig att inse många saker. Innan jag åkte sa moster Tue Lan åt mig att behandla min far väl och inte göra honom ledsen. Jag lämnade min mosters hus och tog omedelbart en buss tillbaka till min hemstad. När jag såg min far kämpa för att röra sig runt i huset med kryckor i handen sprang jag över, kramade honom, grät och bad om ursäkt.

Faster Tue Lam berättade för mig att efter en olycka som skadade hans ben när han var ung, gav min far upp tanken på att bilda familj. Vid 27 års ålder hörde han ett övergivet spädbarn gråta i ogräset framför huset, så han tog det hem för att uppfostra det. Det barnet var jag.

Under de följande åren fortsatte min far att söka information om mina biologiska föräldrar. Inte nog med det, eftersom han var rädd att hans dotter skulle bli lidande av att leva i en fattig familj, kontaktade han också några välbärgade familjer i området för att få mig att adoptera.

Men när de fick reda på att jag var en flicka vägrade familjerna omedelbart. Så min handikappade far, oavsett svårigheter, gjorde alla möjliga jobb för att tjäna pengar och uppfostra mig under de senaste 20 åren.

Han tänkte aldrig heller på att gifta sig eftersom han ville ta hand om mig helhjärtat tills jag etablerade mig.

Efter att ha insett denna sanning kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min far hade offrat så mycket för mig.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer skuld kände jag mig för att jag tvivlade på och skyllde på min far. Tillsammans med de försenade ursäkterna, i det heliga ögonblicket, lovade jag mig själv att jag skulle göra mitt bästa för att ge min far ett bättre liv.

För även om vi inte är släkt med blodet, så tillbringade min far ändå sin ungdom med att uppfostra mig, så när jag blir stor vill jag också försöka ta igen min ofullständiga ungdom och ta hand om min fars ålderdom.

Källa: https://giadinh.suckhoedoisong.vn/chua-1-lan-duoc-gap-me-toi-luon-trach-tham-bo-20-nam-sau-biet-duoc-su-that-toi-xin-loi-bo-trong-nuoc-mat-172250108145049262.htm