Nungfolket i Tuyen Quang - Bevarande av kultur i kläder och sånger

Mitt i förändringens virvelvind finns det värden som i stillhet förblir desamma. I den bergiga regionen Tuyen Quang förblir sången, skjortans indigofärg och Nung-folkets traditionella ritualer intakta. Inte högljutt inriktade på det moderna flödet, men det är just denna stillhet som skapar kulturellt djup - där varje sång, varje broderi på den indigofärgade skjortan är en del av det kollektiva minnet som förts vidare genom generationer.

Nung-flickor ger sin hemstads själ i dans.

Texterna följer den indigofärgade klänningen som flyger

Varje etnisk grupp har sitt eget sätt att berätta sin egen historia. För Nung-folket i Tuyen Quang framträder den berättelsen i deras sånger och deras Ao Dai – två andliga källor som aldrig sinar.

Nung-kvinnor bär indigo ao dai, silverknappar som löper längs fållen likt daggdroppar efter en lång natt. Den handbroderade huvudduken, med noggranna mönster ner till varje stygn, är en oumbärlig hemgift som en mor ger sin dotter när hon gifter sig. I det fladdrande ljuset från köksbrasan syr och broderar hennes solbrända händer fortfarande flitigt, som om de väver in många känslor i den.

”En Nung-flicka som inte vet hur man broderar halsdukar eller syr en skjorta att bära på huvudet är inte vuxen”, sade Vang Van Quan, en äldre Nung-man i Thuong Son-kommunen i Tuyen Quang-provinsen, med ett milt leende. ”En man måste veta hur man sjunger luan. Inte bara för att gifta sig, utan också för att bevara sin själ i den här världen.”

Nung-folkets sång handlar inte bara om texter. Det är en form av kärleksutbyte, en dialog med känslor, en utmaning av intelligens och improvisation. Om brudgummens familj kommer för att hämta bruden utan att sjunga under vigselceremonin, kommer brudens familj inte att öppna dörren. Varje vers är både romantisk och djupgående, som om den förlänger de livliga stegen, som om den förlänger den sända längtan.

Nung-flickor visar upp sin skönhet bland molnen i Tuyen Quang.

Fru Nguyen Thuy Trang – en turist från Hanoi som deltog i en traditionell bröllopsceremoni för Nung-folket i Po Ly Ngai-kommunen i Tuyen Quang-provinsen – sa: ”Det här är första gången jag har bevittnat ett bröllop utan konferencier, utan högtalare, bara sång. Varje mening är djup och själfull. De gamla sjunger, de unga sjunger, och gästerna dras också in i den atmosfären. Det är som om alla är en del av ceremonin och berörs av Nung-kulturens mycket unika finesser.”

Nung sjunger inte bara luan, utan har också en skogsdyrkande ceremoni – en helig ceremoni som hålls i början av det nya året för att tacka den gröna skogen, bergsguden och trädguden för att han skyddar byborna. I den strikt skyddade förbjudna skogen reser människor ett altare under det gamla trädet, hänger upp klibbiga riskakor, rökt kött och majsvin och ber. Inga trummor, inga gongar, bara rytmen av människors hjärtan som blandas med bergsvinden.

Herr Hoang Van Trieu, en äldre man från Nung-folket i Pa Vay Su-kommunen i Tuyen Quang-provinsen, sade tyst: ”Att dyrka skogen är inte bara att be för en god skörd, utan också att påminna varandra: Skogen är hemmet, träden är vänner. Om vi ​​förlorar skogen förlorar vi hela vår släktlinje. Därför innebär det att skydda skogen att skydda oss själva.”

Behåll din identitet med mycket milda saker

I modernitetens flöde, när unga människor gradvis föredrar t-shirts och jeans, när antitetiska sånger ersätts av hastiga sms, någonstans i bergen och skogarna i Tuyen Quang, finns det fortfarande människor som tyst håller fast vid den gamla själen.

Indigofärgen blandas med molnen och bergen i mitt hemland.

Många Nung-folkkonstnärer i Tuyen Quang bevarar fortfarande i stillhet den kulturella själen på sitt eget sätt. Vissa människor tar, varje festivalsäsong, ut sina traditionella klänningar för att torka i solen och slätar ut varje veck som om de rör vid sina minnen. Vissa människor är oroliga: "Att sjunga för gäster är lätt, att sjunga för sina barn att minnas är svårt." Så, i vardagens tysta stunder, viskar de till sina barn att lära dem några luan-sånger, de första stygnen på deras huvuddukar eller gamla berättelser på deras modersmål. För dem betyder det att behålla texterna att behålla sina rötter.

Till hemvistelserna i Hoang Su Phi kommer turister nu inte bara för att se terrasserade fält eller dricka Shan Tuyet-te, utan också för att prova indigofärgade kläder, sitta vid elden och lyssna på den gamla damen som sjunger, eller färga ett indigotyg själva för att ta med hem som souvenir. Dessa upplevelser – till synes små – gör att folk minns dem för alltid.

”Det finns inga scenbelysningar, inga perfekta föreställningar. Men när jag lyssnar på den gamla damen sjunga och ser henne släta ut turisternas kläder, känns det som att jag just har rört vid något väldigt verkligt, väldigt vackert som jag länge har glömt”, sa Nguyen Quoc Huy, en turist från Ho Chi Minh -staden, efter resan.

Mitt bland de gröna skogslagren pratar Nung-folket inte mycket, men varje veck i deras kläder och varje sång de bevarar är det mildaste svaret på frågan: Hur kan vi inte förlora vår identitet på resan mot morgondagen?

Artikel och foton: Duc Quy

Källa: https://baotuyenquang.com.vn/van-hoa/202507/nguoi-nung-tuyen-quang-gin-giu-van-hoa-trong-sac-ao-tieng-ca-4252851/