Professor Dang Van Ngu: Institutets direktör vadade genom fälten, ett halvt sekel senare nämner studenterna fortfarande hans namn

I sina elevers minnen var den avlidne professor Dang Van Ngu en särskilt sträng lärare som tvingade sina elever att "uppföra sig" när de hörde en bil; han var institutets direktör som vadade genom fält och skogar för att hjälpa människor att lindra sina lidanden av malaria.

I ett rum på cirka 30 kvadratmeter, enkelt och varmt möblerat, vänder docent Dr. Pham Van Than, tidigare chef för institutionen för parasitologi vid Hanois medicinska universitet, varje sida i boken Medicinsk parasitologi .

Den medicinska läroboken består av två volymer på nästan 1 000 sidor och sammanställdes och redigerades av den 84-årige läkaren för två år sedan, kort efter sin levercanceroperation.

I sin "lantliga" ålder tillbringar docent Than fortfarande större delen av sin dag med medicin, ett jobb han beskriver som "i blodet".

”Jag hade turen att få lära mig mycket av herr Ngu, allt från arbete till livsstil”, sa docent Than långsamt.

Mötet mellan Dan Tri- reportern och docent Dr. Pham Van Than ägde rum före den vietnamesiska lärarnas stadgedag den 20 november, för att tillsammans med honom minnas professor Dang Van Ngu, vetenskapsmannen som lade grunden för medicinsk parasitologi i Vietnam, som också var den store läraren för docent Than och många andra stora personer inom det medicinska området.

Dang Van Ngu i sina elevers minnen är "stålet" hos en särskilt sträng lärare, som fick sina elever att "lyda" när de hörde ljudet av en bil; en noggrann och disciplinerad professor i forskningsarbete.

Professor Dang Van Ngu: Institutets direktör vadade genom fälten, ett halvt sekel senare nämner hans studenter fortfarande hans namn ( Video : Minh Nhat).

Men djupt inom denna stålman finns det "varma blodet" hos en vetenskapsman som övergav moderna materiella förhållanden utomlands, återvände till sitt hemland för att "vada genom fält", "korsa skogar", arbeta under "bombregn", för att hjälpa människor att lida mindre av malaria och parasiter; och var ensamstående far som uppfostrade sina barn.

Som docent Pham Van Than inledde: "Professor Dang Van Ngus karriär och stora vetenskapliga prestationer har återspeglats i många artiklar, böcker, rapporter, dokumentärer och utställningar som visas på Center for Preserving Vietnamesic Intellectual Heritage."

Idag vill jag berätta om herr Ngu genom vad en elev hör, ser och lär sig.

PV: Parasitologi är ett svårt och riskabelt område, särskilt under den antiamerikanska motståndskrigets period då vårt land mötte många svårigheter och brister. Var det professor Dang Van Ngu som fick dig att bestämma dig för att satsa på detta område?

Docent, Dr. Pham Van Than: Inom det medicinska området finns det 36 specialiteter. På den tiden fanns det specialiteter som många gillade, såsom kirurgi, obstetrik och internmedicin. De mest "kräsna" specialiteterna var parasitologi, psykiatri och dermatologi.

Ärligt talat, när jag blev tilldelad parasitologiska avdelningen blev jag väldigt ledsen och till en början ville jag alltid byta specialitet.

Allt förändrades när jag blev herr Ngus elev och hörde honom berätta historier om sin karriär.

Runt 1935 rekryterade Indochina Medical School lärarassistenter inom parasitologi, och Mr. Ngu var en av två läkarstudenter som anmälde sig frivilligt att söka.

Att ge sig in i parasitologin innebär att acceptera lite berömmelse, låg inkomst och svårigheter. Parasitologi innebär att arbeta med avföring (avföring, urin, slem), maskar, skabb, ringorm, löss, vägglöss, och att arbeta främst med fattiga människor i fattiga samhällen...

Han anförtrodde att få människor bryr sig om den här sjukdomen, men många människor lider av den, såsom maskar, skabb, ringorm och särskilt malaria, vilket är mycket allvarligt, så han vill gå in i det yrket.

Från 1943 till slutet av 1948 skickades han till Japan som en del av ett utbytesprogram för studenter och doktorander mellan de två länderna. Han studerade, arbetade och forskade vid laboratorier vid Tokyos universitet, Tokyos sjukhus för infektionssjukdomar och det 406:e amerikanska militärsjukhuset i Japan.

År 1949 gav herr Ngu upp "drömförhållandena" och de materiella förutsättningarna för vetenskapsmän, för att övervinna otaliga svårigheter och hitta en väg tillbaka till landet för att tjäna motståndskriget, tjäna armén och tjäna folket.

När jag hörde den här historien beundrade jag honom verkligen och bestämde mig för att följa hans exempel och ägna hela mitt liv åt parasitologin.

PV: Vilka är dina intryck under dina år som elev hos Mr. Ngu?

Docent Dr. Pham Van Than: Han är en mycket enkel person. Han bor i ett gemensamt hus och äter i det gemensamma köket. Vi ser bara att han har några få uppsättningar kläder: några vita skjortor, några par khakibyxor och några par skor. Kostymen är förmodligen det mest värdefulla i hans garderob.

En gång såg jag min lärare använda en bit tejp för att tillfälligt laga ett litet hål i hans byxor.

Men i alla undervisningsmiljöer strålar bilden, stilen, beteendet och språket av en respektabel lärare fortfarande ut hos professor Dang Van Ngu.

Varje gång han gick till föreläsningssalen var han tvungen att vara prydlig och prydlig. Herr Ngu hade för vana att knäppa alla knappar på sin skjorta utan att missa en enda. Det här är en av de saker jag lärt mig av honom fram tills nu.

I undervisningen förbereder han sina lektioner noggrant, minutiöst och punktligt, använder alltid korrekt vetenskapligt språk och terminologi, är uppmärksam på informationskanaler: korrekt text och bild, och tar alltid emot feedback från studenterna. Herr Ngu ägnar särskild uppmärksamhet åt studenternas praktik och praktik.

Varje gång han kom till avdelningen satt herr Ngu inte i klassrumsstolen, utan tillbringade nästan all sin tid i forskningslabbet och följde oss noga i våra experiment för att vägleda och kontrollera.

Vi gjorde många misstag men läraren rättade och vägledde oss lite i taget.

Herr Ngu arbetar mycket principfast, noggrant och precist, men är flexibel i alla uppgifter när det behövs. Därför, även om han är väldigt trött och väldigt rädd, respekterar alla honom och gillar att arbeta direkt med honom.

PV: Har du någonsin blivit utskälld av din lärare?

Docent Dr. Pham Van Than: Lärare Ngu är väldigt sträng!

Jag minns när vi var små, många gånger när läraren var borta, satte vi oss ner för att dricka vatten och prata. Men bara att höra ljudet av lärarens bil på gården skrämde oss och vi rusade till våra bänkar.

En gång frågade läraren oss när vi brukade läsa böcker. Många av oss erkände att vi läste i labbet och blev omedelbart utskällda av läraren.

För herr Ngu, var han än är, gör han sitt arbete. Att gå till labbet är till för att göra experiment och forskning. Natten är tiden att läsa böcker. Därför är han ofta uppe väldigt sent.

Som student och sedan kollega till honom har jag aldrig blivit berömd av honom men jag har blivit utskälld otaliga gånger.

Jag minns fortfarande tiden då departementet evakuerades till Bac Thai (den gamla provinsen sammanslagning från Bac Kan och Thai Nguyen). Platsen vi bodde på var ett hus på pålar med bufflar, kor, höns och ankor under, så det fanns mycket loppor och loppor.

När vår gruppledare såg att eleverna förlorade sömn och aptit på grund av att de blivit bitna av loppor, lät han oss spraya DDT för att döda lopporna.

Även om DDT är mycket effektivt för att döda loppor, används det endast i besprutning mot malaria. Inom jordbruket måste 666 användas för att undvika läkemedelsresistens.

Rektorn kände tydligt till denna regel, men eftersom han ville utrota loppor helt för eleverna tog han risken att "bryta mot regeln".

Berättelsen nådde Mr. Ngus öron. Vi blev skällda av honom och hade inget annat val än att "stiga upp till himlen" eller "försvinna ner i marken" för att vi brutit mot vetenskapliga principer.

När jag ser tillbaka har vi vuxit upp tack vare hans stränghet. Vi är tacksamma mot honom för hans kritik.

PV: Vad uppskattar du mest hos din lärare?

Docent, Dr. Pham Van Than: Dang Van Ngus "kvalitet" inom vetenskaplig forskning är något vi alltid beundrar och försöker lära oss av.

Sedan han började sina studier i parasitologi har professor Dang Van Ngu rest till många avlägsna regioner, småorter, byar, till och med till skogsbryn, bäckar och ladugårdar, för att forska om parasitologi.

Även när han blev chef för Vietnams institut för malaria, parasitologi och entomologi (senare Centralinstitutet för malaria, parasitologi och entomologi) och ledare för institutionen för parasitologi vid Hanois medicinska universitet, förblev hans osjälviskhet för vetenskapen oförändrad.

Jag minns fortfarande att jag ofta var tvungen att åka till sjukhuset för att få hans underskrift. Det var dock sällsynt att se honom på direktörens kontor. Ibland var han i labbet, ibland gick han ner till möss-, insekts- och svampområdet för att forska.

En gång, när han fick information om att bönder i de låglänta områdena Nghia Hung, Nam Dinh hade kliande händer och fötter, gick herr Ngu direkt till åkern för att vada genom åkrarna för att hitta sjukdomen.

Senare upptäckte läraren att boven i dramat var ankfläckar, som släpptes ut på fälten via ankavföring. När bönderna vadade in blev de lätt smittade. Fläckarna orsakar dermatit och kan leda till infektion.

När hela avdelningen evakuerades till Bac Thai åt han i det gemensamma köket och sov i en hydda mitt i skogen.

Eftersom han var en gammal man och en ledare, lade matskötarna ofta i hemlighet till extra mat. En gång, när han fick veta att han prioriterades framför alla andra, kritiserade läraren honom omedelbart. Med läraren, "soldater har kvoter", fanns det inga undantag.

Det fanns inga brunnar i evakueringsområdet, så vi var tvungna att dricka vatten från en bäck. Varje gång det regnade blev bäcken lerig. Vi ungdomar var försiktiga, men han drack det utan att klaga.

Hans entusiasm och engagemang för vetenskapen fördes vidare till hans elever i klassrummet. Parasiter förekommer främst i blodet och tarmarna. Det finns många typer av tarmar. Vid undersökning måste man titta på avföringens färg, till och med lukten, och om det finns blod, var eller slem.

Därför demonstrerade läraren under övningen och krävde att vi noggrant utvärderade patientens avföring innan vi lade den under mikroskopet för observation, för att korrekt kunna "fånga" sjukdomen.

På grund av sin passion för parasitologi och medkänsla för fattiga och utsatta människor ägnade professorn hela sitt liv åt parasitologiindustrin och lade en solid grund för den växande utvecklingen av den vietnamesiska parasitologiindustrin.

PV: Jag förstår att professor Dang Van Ngu har ett ganska speciellt privatliv, som ensamstående pappa som uppfostrar sina barn. Kan du berätta mer om den här historien?

Docent, Dr. Pham Van Than: Professor Dang Van Ngus fru är fru Ton Nu Thi Cung. Hon är tekniker som arbetar på penicillinforskningslaboratoriet och har hjälpt sin man mycket med att odla och framgångsrikt producera detta antibiotikum.

Det var detta antibiotikum som föddes i bergen och skogarna, under mycket primitiva forskningsförhållanden, som i hög grad bidrog till segern i motståndskriget mot fransmännen. Tack vare "penicillinvatten" kunde 80 % av de sårade soldaterna återvända till sina stridsenheter utan att amputera sina lemmar.

Tyvärr avled hon i Viet Bac på grund av sjukdom år 1954. Vid den tiden var herr Ngu drygt 40 år gammal.

Hennes familj, hans familj, ledarna för Central Vietnam Women's Union och kvinnorna på parasitologiavdelningen såg scenen med "ensamstående fäder som uppfostrar barn" och tyckte synd om honom, så de ville verkligen att han skulle gifta om sig.

Men han bara tackade och vägrade, fast besluten att förbli singel "för att dyrka sin fru och uppfostra sina barn" tills han inträdde i nirvana för att träffa henne.

Under evakueringen kom min yngsta dotter, Quy, på besök från Ryssland. Jag blev förvånad över att se min lärare låta henne sova på hans arm som kudde. Han sa: "Hennes mamma gick bort i förtid, så jag ska göra vad jag kan för att ersätta henne."

Han är alltid sån, en väldigt strikt person på jobbet men väldigt känslosam.

Hans önskan var att uppfostra sina barn till goda människor och den önskan har gått i uppfyllelse.

PV: När vi pratar om professor Dang Van Ngus karriär kan vi inte låta bli att nämna hans stora bidrag i kampen mot malaria. Hur känner du inför din lärares engagemang i denna fråga?

Docent Dr. Pham Van Than: Vid den tiden var malaria en mardröm för soldater och människor i avlägsna områden. Därför var utrotningen av malaria också ett av de största målen i professor Dang Van Ngus karriär.

Från 1957 till 1962 genomförde Vietnams institut för malaria, parasitologi och entomologi, under ledning av direktör Dang Van Ngu, en omfattande undersökning och undersökning av malaria i hela norra Vietnam.

I slutet av 1962 godkände regeringen programmet för malariautrotning i hela norra delen av landet inom tre år. Ordförande för den centrala kommittén för malariautrotning var den avlidne premiärministern Pham Van Dong och den direkt ansvarige för programmet var Mr. Ngu.

I slutet av programmet, i slutet av 1964, hade malarianivån pressats tillbaka till 20 %. Detta var ett mycket positivt resultat, med tanke på att det innan dess fanns bergiga och lantliga områden där malarianivåerna var upp till 90–100 % av befolkningen.

Varje gång jag hörde honom prata om målet att utrota malaria kändes det som om hans ord "var i brand".

Med målet att helt utrota malaria från samhällslivet betonade professor Ngu alltid vikten av vacciner. För att skapa detta ultimata "vapen" trotsade professorn bomber och kulor, fast besluten att gå in i krigszonen.

Quang Binh och Quang Tri är de två områden som läraren valt för att bedriva utforskande forskning.

I brev till sin dotter efter varje resa nämnde professorn de våldsamma bombningarna av USA men uttryckte också en viss optimism kring de första forskningsresultaten.

I mars 1967 åkte professor Dang Van Ngu och hans kollegor, inklusive 12 läkare, till krigszonen Tri-Thien Hue (Di B) för att bedriva forskning på plats om ett malariavaccin.

På denna ödesdigra affärsresa, på grund av fiendens bomber och kulor, uppnåddes tyvärr inte den stora ambitionen!

PV: Känner du och dina kollegor på institutionen till professor Dang Van Ngus beslut att gå på B?

Docent Dr. Pham Van Than: Även om vår avdelning evakuerades till Bac Thai vid den tidpunkten, hörde vi vagt om ditt beslut att åka till B.

Några dagar innan han skulle till B åkte läraren från Hanoi till Bac Thai för ett möte. Vi är säkra på att informationen om hans resa är korrekt, eftersom han alltid går på institutionens möte före varje affärsresa.

Det mötet var som alla andra och varade bara i 30 minuter. Huvudsyftet var att läraren skulle instruera och uppmana alla att slutföra sina uppgifter väl.

Alla var oroliga men vågade inte låta läraren veta. Kriget var som mest våldsamt, alla förstod att det var en livshotande resa att åka till B eftersom riskerna var större än fördelarna. Dessutom tog forskningen på ett malariavaccin lång tid, vilket gjorde det ännu farligare.

I det ögonblick vi skulle gå därifrån skakade herr Pham Hoang The, som var ansvarig för oss i evakueringsområdet, hand med herr Ngu. När professorn satte sig i bilen sprang herr The till bilen för att skaka hand med honom igen eftersom "han var rädd att han kanske inte skulle få se professorn igen i framtiden".

Tyvärr, den gången lämnade han, och "lämnade för alltid".

Den 1 april 1967 dog min lärare i ett amerikanskt B52-bombangrepp medan han forskade om malaria i den västra regionen av Phong Dien-distriktet i Thua Thien Hue-provinsen.

PV: Hur kändes det när du fick beskedet att din lärare hade gått bort?

Docent Dr. Pham Van Than: Vi hörde nyheten några dagar efter hans död. Även om vi hade förutsett vad som kunde hända, blev vi alla chockade och förkrossade. Hela den dagen kändes det som att jag hade förlorat min själ.

Professor Dang Van Ngu gick bort vid drygt 50 års ålder. Professorn ägnade hela sitt liv åt vetenskapen och åt folket. Han gick bort just då han ägnade sig åt denna ädla sak, mitt i sitt hemland efter årtionden av bortavaro.

Vid denna tidpunkt har malariavaccinet som han och hans kollegor framställt från sporozoiter i myggornas spottkörtlar visat mycket lovande initiala resultat i mänskliga försök.

Tyvärr fick hela hans karriär och många andra projekt förbli oavslutade.

Läraren "går", den yngsta dottern Dang Nguyet Quy skrev några hjärtskärande dikter:

PV: Hur värdefulla är de "arv" som professor Dang Van Ngu lämnade efter sig för parasitologiindustrin såväl som för framtida generationer?

Docent Dr. Pham Van Than: År 2023 introducerade Världshälsoorganisationen (WHO) officiellt vaccinet mot sporozoiter mot malaria för att förebygga malaria.

Under senare år har, tillsammans med professorns tidigare forskningsinriktning, internationella forskares arbete fortsatt hans ofullbordade dröm: Att publicera forskningsresultat om malariavaccin mot sporozoiter.

Filosofierna, strategierna, lösningarna och de viktigaste åtgärderna i planen för malariakontroll och utrotning har fortfarande sitt vetenskapliga och praktiska värde idag.

Inte bara tillämpligt på malaria, utan även på andra vektorburna sjukdomar (myggor, insekter), inklusive farliga sjukdomar som denguefeber, japansk encefalit, zika...

"Löven har fallit tillbaka till sina rötter" i över ett halvt sekel, men Dang Van Ngus "arv" som vetenskapsman, lärare, far och hans vetenskapliga verk behåller fortfarande sitt värde idag och kommer att bestå för evigt.

PV: Tack för den här konversationen!

Innehåll: Minh Nhat

Foto: Minh Nhan

Design: Tuan Huy

20 november 2023 - 06:16

Källa: https://dantri.com.vn/suc-khoe/gs-dang-van-ngu-ong-vien-truong-loi-ruong-nua-the-ky-hoc-tro-van-nhac-ten-20231117154634526.htm